Göteborgsposten – 7 mars 1866, sida 1

— Huru kunde jag veta att det ej skulle vara till någon nytta? svarade Renaud okonstladt. Jag hade ju gifvit mitt löfte? — Redliga hjerta! utropade vicomten i det han rörd slöt honom i sina armar. Renaud blef omsider ensam och kunde begrunda de invecklade förhållanden hvari han blifvit bragdt. Han hade återfått sitt lugn. Hädanefter hade han beslutat att underkasta sig den lott som ödet beskärt honom, och för alla de passioner som rasude omkring honom var han fullkomligt likgiltig. Han tänkte ej ens på att fly för att undandraga sig den hämnd af hvilken han kände sig vara hotad. Hans lif bade numera intet mål. Hans två älsklingsplaner syntes honom omöjliga att realisera. UHvarje steg han tog framåt tycktes aflägsna honom alltmera från de båda mål han förgäfves eftersträfvade: Blanches kärlek, en familj, och med denna familj ett namn. Hvarje menniska, om än aldrig så stark och modig, har sina stunder af nedslagenhet, då hon känner sig utan energi och utan krafter till strid. Det var just i ett sådant tillstånd Renaud befann sig, och föga fattades att han likt vedhuggaren kallat på döden till sin hjelp. Det var endast instinktlikt han uppfyllde sina tjensteförrättningar. Allt var tyst omkring honom. De förnäma gäster som befunno sig i Fontainebleau lågo, okunniga om morgonens tilldragelser, ännu försänkta i djup sömn. Endast skildt