Göteborgsposten – 7 mars 1866, sida 1

Göt — att af ett sådant krig den allmänna frihete: i skulle draga stor vinst i Europa, för hvilke Bismarck med sitt absolutistiska styrelsesy slem blifvit ett gissel, som hemsöker sjellvi Tyskland ej minst. i För ögonblicket är man likväl icke myc sket hugad att tro på ett krig, men man hän visar och med fullt skäl på de inre förhållan I dena i de båda rikena, hvilka af högst olik: skäl göra det mycket svårt, för att icke säg: somöjligt, att börja en kamp, som skall kräfv: så oerhörda ansträngningar. Den slesvighol stoinska frågan är, säges det, för Österrike sicke någon lifsfräga, och för något mindre skall det neppeligen våga en farlig kamp med det väl utrustade Preussn, och öfverenskommelsen i Gastein visar ju äfven tillräckligt att Österrike visserligen vågar skramla med sabeln, men, då det kommer till kritan, likväl heldre förödmjukar sig än drager den. Öfverenskommelsen i Gastein var visserligen en eftergift trån Österrikes sida, hvilken beredde det en förödmjukelse, hvarför dess statsmän måst smälta månget bittert piller, men å andra sidan har det bekräftat sig, hvad som redan då gjordes gällande, att Österrike likväl ernådde den fördelen, att det intog en ställning, i hvilken det kunde lugnt stanna, under det Preussen ovilkorligen måste framåt och skulle komma i en mycket obehaglig ställning, om dess rival icke innan alltför lång tid genom händelsernas makt såge sig tvungen till ytterligare eftergifter. Ögonblicket är nu kommet, då Preussen åter måste taga ett steg på eröfringsbanan, men nu vill ödet, att Österrike, i st. f. att enl. beräkningen vara svaga re, tvärtom, antingen man ser hän till Ungern, Italien, Frankrike eller landets finansiela till. stånd, skenbarligen är vida mera i stånd att göra motstånd, än då det ingick öfverenskommelsen i Gastein. För Danmark gäller det härvid, att intaga en afvaktande hållning, och våra statsmän önskas ega nog hjerta och törstånd att i det atseendet med ära föra runorna an. Men rörande en punkt måste folket sjelft döma, ex fråga måste det besvara och besvara henne så, att regeringen icke kan betvifla dess me ning, och denna fråga är: Vill folket åter kämpa för Slesvig? Af denna frågas besvarande beror vår tillvaro, ty besvaras den nekande, då få vi icke Slesvig tillbaka och då är det helt säkert äfven törbi med vårt bestånd som ett sjelfständigt folk. Europa måste veta, att det icke gäller en obetydlighet, utan något som är så vigtigt, att ett folk vill offra lit och blod derför; annars skall Europa icke allvarligt intressera sig för att skaffa oss Sles vig tillbaka. Tyskland — det absolutistiska, olkfientliga Tyskland — måste veta, att det oss har en oförsonlig fiende, så länge det rättmätigt herrskar öfver de danska slesvisarne, det måste veta, att vi ständigt skola ura på hvarje för detsamma ödesdiger hänlelse och skola vara uppmärksamma på hvarje ara, som hotar det, för att städse vara redo tt stå bland dess motståndare och bekämpa et till det yttersta; ty först då Tyskland vet etta, skall det inse och erkänna, att det tillånat sig en egendom af mycket tvifvelaktigt ärde; och de danska slesvigarne måste slutigen veta, att de icke öfvergifvits at sina bröer inom konungariket, ty endast derigenom kola de få nödig uthållighet till att bära de ördor, som påläggas dem, utan att svika sin ch vår gemensamma sak. Slutligen måste vi sjelfva ha det medve-s mdet — ty det är nödvändigt för hvarje st Ik — att vi skola strida för hvad som må-se vara för ett folk det dyrbaraste. Då vilö öto freden i Wien och öfverlemnade våra esvigska bröder åt det tyska oket, ursäk