Göteborgsposten – 7 mars 1866, sida 1

vaktens enformiga och taktmessiga gång störde det vidsträckta palatsets tystnad. I det ögonblick då Renaud slutat sin ronde, och just som han stigit nedför den trappa, på hvilken drottning Christina litit uppoffra Monaldeschi för sin rasande svartsjuka, såg han på slottsgården en man komma emot sig hvars drag han kände, ehuru han i början hvarken kunde erinra sig hans namn eller ställning. Han erinrade sig att han en gång i sitt lif sett honom, men hvar? ... och när? ... Denne man tycktes vänta på honom, ty sedan en halftimma hade han stått orörlig på samma plats, noga granskande dem som händelsevis gingo förbi. När han varseblef Renaud, tvekade han ej längre utan gick beslutsamt fram emot den unge officeren. Det var ingenting hos honom som var egnadt att ådraga sig uppmärksamhet. Han bar hvarken uniform, livrec eller sådan drägt som ädlingarne på denna tid brukade. Hans hela skick var enkelt och allvarsamt samt saknade ej en viss värdighet. Knappt hade han öppnat munnen förrän Renaud igen kände honom. Det var Baptiste, hertiginnan de Chevreuseis förtrogne. — Fru hertiginnan önskar tala med er, sade han. — När? frågade Renaud. — Så fort ni kan. — Jag följer er på ögonblicket, (Forts.)