Göteborgsposten – 7 mars 1866, sida 1

nstade vi oss både inför oss sjelfva och för an tidra med den hårda nödvändigheten, att vi voro ötverväldigade af öfvermakten och icke hade någon vän, som ville hjelpa oss i nöden; nåväl, om händelserna skulle foga så, att vi funne en allierad, skulle vi då åter slåss för Slesvigarne? Detta är den fårga, som skall -Ibli besvarad med ett frimodigt Ja, då tiden till dess besvarande kommer. Till dess intaga vi den afvaktande ställning, som är :Iden för oss klokaste och den som nu höfves oss. I alla händelser skulle Danmark kunna bli farligt för ett från olika håll hotadt Preussen, utan att nämna möjligheten, att bakom Danmark kunde, om den politiska ställningen så tillät, stå hela det öfriga samlade Skandinavien, beredt att strida för den del af den skandinaviska nationaliteten, som man vill strånrycka det. Som Skandinaviens fordran endast skulle framställas i frihetens ocb nationaliteternas namn, skulle Preussens folk ej kunna motsätta sig dess upptyllande. Så kunde en allians mellan det liberala Tyskland och Skandinavien bli möjlig, hvilken kastade bort det ofria absolutistiska systemet i Preussen, gaf detta en fri, folklig författning och dess folk garantier för densammas efterlefvande, tillintetgjorde det folkfientliga förbundet mellan huset Hohenzollern och huset Romanoff, gaf Enhver Sit och gjorde Skandinavien till en federativ stat, grundad på nutidens politiska ider: frihet, folkvilja och nationalitet. Våra hemmatyskar skulle byta skinn och Kartoffelshirituspolitikenhos er försvinna, då ni genom alliansen med det fria Tyskland skulle för alltid vara säkra mot Ryssland och nämnda politik dermed ha förlorat sin käpphäst — och i Norge skulle egoismen lykta overfjelds. Hand i hand skulle vi, trenne fria bröder, gå framåt i materiel och civilisatorisk utveckling, beredande oss gemensamt till den slutliga europeiska kampen mot det despotiska Ryssland. Väl har hr Bismarck skäl attse sig noga före, innan han manar fram alla tidens andar i en våldsam kamp, hvars första offer han tvifvelsutan skall bli. Ingen storspelare dör lycklig — och Bismarck spelar höga spel. Alldenstund eder riksdag nu är sysselsatt med öfverläggningar om Sveriges försvarsväsen, torde det intressera er att erfara, det man här börjar fundera på samma ordnande af vårt försvarsväsen som det man hos eder föreslagit. I senaste häftet af Tidskrift for Krigsviesen förekommer neml. en uppsats, i hvilken föresläs, att vi skola skaffa oss en god landtarmå, så organiserad att den kan genast vid krigsutbrott möta med hela sin styrka, redo att i hvad ögonblick som helst föras i elden, och så stor, att den skall kunna försvara en stark befästning vid lilla Bält, och dernäst, såsom fullständigande, ett flytande kustförsvar, så starkt som möjligt, hvilket san direkte understödja armöen, der denna opererar i närheten af kusterna, och tillika inlirekte understödja den med tillhjelp af en ämplig transportflotta för underhållande af bindelsen med öarne. Såsom önskligt framställes Jemväl, att man så småningom förskafar sig ett par, såväl till anfall och försvar om i atseende på snabbhet fullgoda, sjögånde tornfartyg, hvilka gå under fiendens kuter och hans flottas kanoner, för att utspioera haus rörelser och mottaga stöten först, inder det lätta avisoångare at största snabbdet fortskaffa de inhemtade upplysningarne ill befälet för kustförsvaret. Tillsvidare skulle Danmark, Peder Skram och Dannebrog fvertaga denna uppgift, i förening med våra räfregatter och korvetter. Jag skulle vilja fästa eder uppmärksamAr rn