Göteborgsposten – 7 mars 1866, sida 1

) dCC — 2 månader och de 3 följande ären 12 månad — er hålla så fullständig soldatbildning, att man kan ans (sig berättigad att genast föra den mot fienden men anspråk på den grad af stridbarhet, som fältkriget I rörlighet och afgörande sammandrabbningar erfordra Dessutom vill komiten i hvarje län kunna päräkn. en organiserad landstorm, i hvilken de frivilliga skarp skytteföreningarne skulle utgöra en lefvande kärna Till vinnande af reservens snara marschfärdighet hvarpå uppnåendet af den egentliga krigsfoten huf vudsakligen beror, och väl äfven för upprätthållan det af den allmänna värnepligten, vill komiten, at den allmänna beväringsexercisen skall fortgå hädan efter såsom hittills med 30 dygn fördelade på 2 år Komiten yrkar naturligtvis äfven på anskaffandet a all nödig materiel samt på nödiga besättningar. Allt detta hänger tydligen ganska väl tillsam mans och komiten behöfver i sanning icke blygas fö! sitt förslag, helst — och vi veta detta med tull sä kerhet — mycken flit och den största samvetsgrann: het af dess ledamöter dessutom derpå blifvit ned: lagda. Kongl. Maj:t har upptagit komitens grundtankar och i öfverensstämmelse dermed gjort nådig framställning till rikets församlade ständer, men Kongl. Maj:t har derjemte af mild omtanke för landet och dess invånares ekonomiska fördel, i sammanhang med och såsom en ersättning för uttagandet af en del af beväringen till förlängda öfningar, ansett sig kunna afstå från bibehållandet af den allmänna beväringsexercisen, mot det att nationens allmänna krigsdaning icke försummades i skolorna och i de sig för sådant ändamål bildande frivilliga skarpskytteföreningarna. Det är tydligt, att på detta sätt ingen egentlig säkerhet komme att finnas för möjligheten af reservens hastiga utbildning till full slagfärdighet, hvilket åter vill säga detsamma som att den af landförsvarskomiten föreslagna egentliga krigsfotens uppbringande till fullt 70,000 man för den första och möjligen afgörande delen af kriget blefve i högsta grad tvifvelaktig, så att den egentliga krigsfoten i sjelfva verket nedginge till 50,000 man. Då härtill kommer, att genom upphörandet af den allmänn beväringsexercisen känslan och den faktiska erfarenheten af allmän värnpligt, hvilkens upprätthållande såsom lefvande grundsats för oss är så angelägen, under nuvarande förhållanden, nästan alldeles komme att försvinna, så finner man, att, så länge den allmänna beväringsexercisen icke fullständigare kan ersättas med öfningarna i skolorna och vid de till sin verkliga befintlighet så osäkra skarpskytteföreningarna än nu är förhållandet, så skulle antagandet af Kongl. Maj:ts förslag gifva vida mindre säkerhet för en landets behof motsvarande fullt stridsfärdig arme, än med antagandet af landförsvarskomitens förslag vore att med visshet påräkna. Rikets ständer böra derför, med minne af de allvarsamma tider de sett Sverige genomgå, icke missbruka Kongl. Maj:s nådiga mildhet, utan såsom afsked och såsom exempel för den blifvande riksdagen visa, att de väl veta att göra alla åe uppoffringar för rikets sjelfständighet, som verkligen äro af nöden, förvissade om att Kongl. Maj:t icke kan annat än med nådigaste välhehag emottaga ett sådant bevis på att svenskarne innu äro desamma, då det gäller landets frihet, ära och sjelfständighet, som de i gamla tider voro. Den ellmänna beväringsexercisen bör derför, såsom landörsvarskomiten föreslagit, jemte den egentliga armens örstärkande af rikets ständer fortfarande bibehållas.