Göteborgsposten – 7 mars 1866, sida 1

ty fastän vi ha fredsvänner quand meme äfve: vi, hvilka med en Hlihn Burrits barnatro för kunna, att krigets åskor ej skola och ej bör höras öfver vårt fädernesland, kan väl dock in gen klarttänkande ärligt tro, att fredens er; är inne för Europa och att krigihädanefte skall vara en saga blott, lika litet som att el mindre kan undgå att indragas i stridshvirt veln blott derföre att den finner bäst öfver ensstämmande med sitt intresse att förblifv. endast åskådare. Så länge folken känna be hof af frihet, och detta behof stiger alltjemt der det er gång vaknat, genom sin egen in neboende natur; så länge det finnes furstar som motsätta sig detta behofs tillfredsställan de och derför undertrycka folken — så länge är det allmänna tillståndet aldrig rätt säkert och man måste göra sig fattad på eventuali teter, hvilka skola af de mindre och hotade folken kräfva uppoffringar samt tvinga den att vara på sin vakt och städse beredd: till försvar. I slagfärdigheten ligger dervic styrkan. Den höge förf. till en i fjol utkommen broschyr i ämnet: Några tankar angående svenska armåens organisation, säger: Den gamla läran om man ur huse eller allmän resning vid fiendens inbrott kan icke vara nog för ett folk, då krigskonst och materiel blifvit så förkofrade som nu. Det måste ega en särskild härsmakt, fullt utrustad och färdig att möta kriget, då det hastigt inträffar, och denna härsmakt måste på förhand vara så organiserad, att intet ovandt element rubbar tillförsigten och derigenom bryter kraften. Bättre är att hafva en väl öfvad, fastän mindre krigshär, än att framrusa med oöfvade skaror, hvilka, om än aldrig så personligt modiga, dock använda sina kratter illa och kunna intet rädda, äfven när de falla med ära. Till stöd härför åberopas Danmarks olyckor under sista kriget och sardinska truppernas nederlag vid Novara — och det kan väl ej gerna bestridas, att detta räsonnemang är fullkomligt riktigt. Det torde derföre behöfva att tillses huru den svenska armöen står till denna fråga. Vi ha en arme om 170,000 man, men vår verkliga, vår när som helst kraftigt verkande styrka är endast 30,000 man — alltså 140,000 man så godt som oöfvade, hvilka skulle, när behofvet och ögonblickets kraf genast fordrade deras skickande i elden, bli en för landet dyr och dyrbar kanonmat, hvars förlust skulle föra oss många år tillbaka i vår materiela utveckling, utan att nämna det kanske ännu farligare moraliska nederlag, som deraf måste följa. Men 30,000 nan är en alltför liten styrka, för att vi skulle cunna dermed tryggt möta ett angrepp från n stark fiende. Denna styrka måste således kas, derom är man ense, och frågan är nu lott om sättet huru. I N. D. A. förekommer n insänd uppsats, hvilken synes oss påpekal en bästa lösningen af frågan, tills en ny geeration uppstått och en verklig, allmän naionalbeväpning blir möjlig. Uppsatsen har enna lydelse: d 4 j Landtsörsvars-komitän yrkar på armens förstärking till 50,000 man med en inom kort tid stridssärig reserv al omkring 20,000 man, hvarigenom den J gentliga krigsfoten komme att uppgå till omkring 0.000 man. Härtill skulle då äfven komma nödiga xercisdepoter för det ersättningsmanskap, som efter and måste inkallas och soldatbildas, till syllande afsi! e luckor, som krigets gång i fältarmen måste åstad-Åe omma. Till vinnande häraf vill komiten, att armen 1 all förses med oundgängligen nodigt befäl för 70.000 G an, hvartill tillgång i armäåns närvarande organisaon, ehuru otillräckligt, redan förefinnes; att under-5 sålet skall erhålla en för dess fulla tjenstbarhet nö-1V g utbildning samt att till arm6ns förstärkning i man-a ap skall uttagas 14 ur hvarje af 5 beväringsklasser, o0 r att medelst ösning tillsammans med stamsoldater: sommartiden — I1:sta året, inberäknadt rekryttiden,! S