Göteborgsposten – 7 mars 1866, sida 1

BASTARDEN) Af PAUL SAUNIER. Han fann snart huru klokt han gjort härutinnan. Han såg ryttare genomkorsa skogen, medan soldater till fots slogo omkring sig i buskarne. Han lät soldaterna passera förbi, och då han efter en halftimmas förlopp öfvertygat sig om att hans förföljare voro skingrade hoppade han till marken igen och sökte orientera sig. Utan hatt, hvilken blifvit qvarsittando på en gren, med sönderrifaa kläder sprang han nu, likt en vansinnig som sluppit ut ur dårhuset, tvärs igenom skogen. Huru länge detta förtviflade lopp räckte kunde han ej göra sig reda för. Det började skymma för hans ögon, hans ben ville knappt bära honom och han flämtade af ansträngning då han varseblef de första husen i Fontainebleau. Han stannade vid pass en minut, troende att krafterna skulle svika honom och att han ej skulle lyckas hinna ända fram till slottet; men nödvändigheten återgaf honom sin energi, han återtog sitt förtviflade lopp och stannade ej förrän i Gastons rum. — Äro alla okunniga om dessa händelser? frågade Gaston då Renaud slutat sin berättelse.