Göteborgsposten – 6 mars 1866, sida 1

—ö—j— A mset ligger, som är ivredt blott för en fa nilj och som bekräftar det engelska uttrycket mitt hus är min borg. Det är för ötrigt sn med stor lyx inredd borg. Näst derintill igger professor Molins hus, som återigen år nredt för de fria konsternas idkande. Hr Molin har der sin atelier, men den är för lien för det stora konstverk, som han nu arbetar på nästan dag och natt, jag menar den stora fontänen med Necken och Egirs döttvar, hvilken utan tvifvel blir en af den stunlande skandinaviska expositionens förnämsta prydnader. Hr Molin utför detta arbete i f. d. Ridderstolpeska (förra riksarkivets) hus vid Skeppsbron, hvilket länge hotat att rasa, men som senast profvades at upplänningarne då de inkallades till lugnets bibehållande. Och denna afprofning behöfdes väl; ty till sontänens modellering erfordras mellan 5 och 6 skeppund lera. Den skall naturligtvis sedan afgjutas i gips. I hr Molins eget hus, för att nu återkomma till detsamma, hafva ej mindre än tre andra konstnärer sina atelierer, neml. hrr Malmström, Brandelius och Rydberg, och sannerligen, de bo alls icke som torpare, skall jag säga. Och hvilken mängd af vackra arbeten ha de ej för händer. Men jag aktar mig för att skritva om dem, ty, som sagdt är: jag förstår platt intet i dylika ting. Långt upp i Kungsbacken har professor Edv. Bergh sin bostad och atelier, begge ståtliga. Han är konstälskarnes gunstling, han skär guld och han tager vara på den ädla metallen. Han bor inne i en trädgård och har således grönt omkring sig. Till granne får han ryska kyrkan (i en f. d. fotografisk atelier), jemte den lökätande ryske Popen, en dito dito klockare och på holgslagarne hela den ryska församlingen, som då inställer sig en corps och består, officianterna oberäknadt, af — fem personer, d. v. 8. ryske ministern, hans legationssekter och den förres tre tjenare, af hvilka den ene vid högtidliga tillfällen bär ett långt skägg. I hyra, för kyrkan naturligtvis, får husegaren 3,000 rdr årligen. Den grekiska religionens vidmakthållande i Sverige är således ganska dyr. Den gör inga proselyter, och det vore ej heller värdt att försöka, ty ecklesiastikministern bor i samma egendom. Popen är en passionerad braxenfiskare på Norrström och klockaren tillverkar ryska tofflor, som ha en strykande afsättning bland diplomatiska kåren. Artisten Wallander, beboende en vacker lokal vid Norrmalmsgatan, tolkar fortfarande svenska folklifvet med sanna färger, och professor Höckert begagnar den klassiska atelieren vid Arsenalsgatan. Jag har velat nämna allt detta (ryska kyrkan och det der har sluntit med så oförhappandes) för att låta er förstå att konsten frodas, att konstnärerna alls icke lefva af sill och potatis, väl förståendes sedan de fått ett namn, ty dessförinnan få de kanske nöja sig med klenare föda ibland, och att vi ega konstvänner som uppmuntra talangen. Här finnas konstvänner af högst olika skaplynne. Somliga uppoffra betydliga summor på inköp at konstverk; andra nöja sig med att vinna konstverk på lotteri, för att sedan sälja dem under hand eller på auktion hos Levertin Sjöstedt; andra åter besöka flitigt de kungliga teatrarne; andra föredraga teatern på Söder; andra teatern på Ladugårdslandstorget; andra trifvas bäst i Berns salong vid Berzelii park, applådera Theobalda Springer, dricka punsch och i ordets hela bemärkelse inröka publiken med cigarrer; och andra äro som barn i huset på Walhalla, der likaledes mycket punsch och flera hundra cigarrer konsumeras hvarje afton. Ötverallt är tullt hus — och det är ju meningen. Om Söndagsaftnarne uppföras represen