Göteborgsposten – 6 mars 1866, sida 1

hastigt sin musköt till axeln, gaf eld och gjorde allarm. Han afsköt dock skottet alltför hastigt för att han skulle haft tid att sigta. — Fången! ropade han. — Det var blott ett! sade Renaud som flydde med en förvånande hastighet. Just som han höll på att försvinna i skogen och återvinna sin frihet, kommo de öfriga skildtvakterna fram till den förstes hjelp och varseblefvo flyktingen. Ett andra gevärsskott smällde. — Två! räknade Renaud. De äro nu förberedda. Ett tredje skott ljöd nu. — Sådana dåliga skyttar! tänkte Renaud. De ha ej träffat mig. Han var nu till hälften räddad. Som han dock med skäl ansåg utt mun skulle förfölja honom i samma riktning han tagit, gick han på en omväg ett stycke tillbaka in i skogen och hörde snart tydligt flera hästar galoppera åt det håll, åt hvilket man sett honom försvinna. Han beslöt att gömma sig i afvaktan på att efterspaningarne skulle upphöra. Han valde den lummigaste ek han kunde finna, svingade sig med tillhjelp af sin vighet och sina starka armar upp på dess stam och dolde sig der löfverket var tätast. (Forts.)