Göteborgsposten – 3 mars 1866, sida 1

— Skynda er då, ty det kunde vara en a möjlighet att ni ej finner villebrådet qvar i sitt ide. — Det är möjligt. Jag har varit glömsk af mig. — Eller kanske ni ej tänkt förena er med jagtpartiet förrän i det ögonblick villebrådet redan var fårgadt? — Det var verkligen min afsigt. — Vid den helige Hubert! utbrast Richelieu, det är ej hvad en god jägare bör göra, isynnerhet om vi illebrådet är svårt att fånga. Är det ej ett vildsvin det är fråga om? fortfor kardinalen i otvungen ton. För all del akta er! Vildsvinet går ofta sådana krokvägar att både jägare och hundar kunde komma på falskt spår. — Mycket sannt! svarude Gaston, hvilken kardinalens tvetydiga svar gifvo mycket att tänka på. — Vildsvinet visar tinderna emellanåt, glöm ej det, elie, hvars öon lyste af hämnmonseigueur, ti-lade KR dens eld. — Jag har redan erfårit det, stammade monsieur allt mer och mer förlägen. — Slatligen, manseignour, fortfor Richelieu, denna gång i on ton af ullvar, mi ni tillåta mig ge er en sista fFöceb-årlso. Tele ni blott på förhand yitrat er åstundan att jugr i slottet P.earys omgifaingiu: samt att på detta slott intag er frukost, skulle jig och hela mitt hus stått till er disposition. För art un likväl vist er att jag ei hyser något gruletill ev 34 upplåter jag slottet helt och hållet till ers höghots dispositiva, så att ni der ma njuta fullkomlig frihet.