Göteborgsposten – 3 mars 1866, sida 1

A We— na påstå, att gudarnes och isynnerhet gudinnornas af skalderna så mycket beprisade ungdom icke här syntes vara af det slaget som kallas evig, hvilket väl äfven i sin mån bidrog tll att något förminska en möjligen be räknad effekt. De tro hufvudpartierna: Enrydices. Plutos och Zeus, voro väl besatta och utfördes con amore. Vi skulle dock vilja göra en anmärkning, som städse torde kunna framställas vid s. k. changementer i kosty men. Då P. uto neml. askläder gig herder Åristeus fadda skepelse och sramträder i all sin glans som underjordens mäktige herrskare. törtages illusionen betydligt deraf, att detta icke sker ögonblickligen, utan med ungetär lika stor tidsutdrägt, som en korpulent per son behöfver för att tå af sig ötverrocken, hvarjemte hans utmärkände attribut, den förgyllda gaffeln, stickes till honom ur kulissen ungefär lika ogeneradt som en bonde räcker en annan en hötjufva. Samma långsamhet i vändningarne finner man vid Fausts förvand ling i Gounols opera af samma namn och vid Papagenas i Trollflöjten. Detta tro vi en dast behöfver påpekas för att bli ändradt, så mycket mera som vi sett bevis på, att det lält låter sig göra, t. ex. i hv Selinders å samma teater uppförda fåcripjeser. — Nedan vi äro i farten att anmärka, så våga vi hem ställa, huruvida det icke vid återuppförandet af Orfeus det vore skäl, att Venus framträdde i en hvit hellre än i en röd klädning; det forra torde onekligen vara något mera i kostymen än det senare. Vi tillåta oss på samma gång att komplimentera m:ll Löwe för hennes lika vackra som smakfulla Diana-drägt. Och till slut, hr Styx, för allt i verlden förskona oss för framtiden från sista versen ier visa: När jag var prins utaf Arkadien ete. Från det sublima till det löjliga är endas: ett steg, heter det, och detta steg har uttagits genom den befängdt platta iden att låta Lethe-deliranten midt under sina fantasier med pathos framsjunga ett lof för — svenska representationsreformens lyckliga genomförande, och detta på nyssnämnda visas långsläpig: och klagande melodi. Sådant är för magstarkt, åtminstone för en svensk konstitution. På Mindre Teatern gifves fortfarandeVolontären för fulla hus, och publiken har myc ket roligt, både med skäl och med besked. Hr Bohman som Armand och hr Deland som Canard täfla om segerpalmen. Hvad den förre beträffar utför han sin tacksamma roll med ett lif och en finhet som skulle hedra hvilken scen som heldst, och särskildt säger han sina repliker i andra akten på ett snart sagdt oöfverträffligt sätt. Hr Delands kalkonvisa, hans korta utrop i sista akten: ne-ej, min öfverste! och hans utförande i sin helhet af den täcka Pompons tillkommande glömmes säkerligen aldrig af dem, som haft nöjet att få njuta deraf. Fru Haguinius återger den unga enkans svåra roll med god urskiljning och ganska mycken talang. M:ll Wiberg är en förtjusande värdshusvärdinna, hr Norberg en särdeles karakteristisk qvartermästare, och både öfversten och hans manhaftiga syster ha rätt goda representanter; med ett ord, den täcka komedien utföres i allmänhet på ett sätt som gör att den kan ses med ganska mycket nöje. Som Konjander i ÅHittebarnet kommer hr Deland salongen att genljuda af de hjertligaste skrattsalvor. Vännerna af denne skådespelares oöfverträffliga komik, och de äro säkerligen icke få, tacka säkerligen vinterguden som satt P för hr Delands tillämnade afresa, hvarigenom dem beredts nöjet att ännu ett par gånger få sig ett hjertligt skratt. Det är med verklig tillfredsställelse man erfar att polisen lyssnat till de klagomål. som från så många håll och icke minst i Vecko