Göteborgsposten – 3 mars 1866, sida 1

Ah! ni visste sålunda hvilken öfserraskning jag ämnat t bereda er denna morgon? — IIar ni ej insett det ? — Det är sannt ... man kan ej dölja något för er. — Det är svårt åtminstone, det medger jag. — Låt mig åtminstone få tillfredsställelsen att föra er med mig tillbaka till slottet; jag yrkar bestämdt på att ni deltager i vår fest. — Jag är tacksam för detta anbud och anser mig mycket hedrad deraf, sade kardinalen med ett bittert småleende, men jag nödgas begifva mig till konseljen. För öfrigt, återtog han i samma lätta och skämtsamma ton han alltifrån sitt inträde i rummet autag t, är det ju blott och bart en misslyckad jigt, och jug riskerar ej mycket med att försäkra att vildsvinet för i dag skull slippa he.okinnadlt undan. Gaston var nästan tilliatetgjord af förvåning. ILchelieu mickte det, mon fortfarande med samma roll han hittills svelat, rickte han prinsen skjortau och uslågsnade sig, efter att småskrattande ha gjort en buguing för honom. En timma efter detta samtal, medan Gaston l.de sista handen vid sia toilett, inträdde Renaud som en stormvind i rummet. Hans kläder voro sövdurritna, håret i oordninz, andedrägten häftig och flimtande. — Hvarifrån kommer ni? frågade Gaston bestört. Hvad har ni att förkunna? — Monsvigneu-! , .. yttrade Renaud med ansträngning, vi äro förrådda! (Ports.)