Göteborgsposten – 2 mars 1866, sida 1

höllo lifvet. Då skeppet råkade på grund lå39 redan samtlige passagerarne i sina bäddar, hvarföre de till största delen vora tunnt klädda, då de kommo upp på däck för att omedelbarligen fly upp i vanterna. Detta är orsaken, hvarföre blott en af passagerarne, och denne en sjöman, undsluppit med lifvet. Om de personers belägeuhet, hvilka fått plats på vån, kan man göra sig ett begrepp, då man nör att de, då de bletvo trötta, slogo armarne om rån och sedan hvilade balanserande på denna. Att alla armar och ben ända upp till irmbågarne och knäna förlamats och tortrusit skall man sinna förklarligt. Man har stort dopp om att kunna återställa samtliga de räddade. Kustboarne kommo först flera dagar efter strandningen de nödställda till hjelp. Orsaken härtill var en öfversvämning at stranden, som varade i åtta dagar, och då vatthet försvunnit var marken till den grad uppotott, att man ej kunde föra räddningsbåten ned till sjön. Det fanns väl äfven en annan väg, men om man velat fara denna, skulle nan behöft att ro 5—6 sjömil mot stormen, något som öfverstigit menskliga krafter. En xonsul Steinbömer från Norden har stor förJenst at de skeppsbrutnes räddning. Man san säga, att med hans ankomst på ön räddningsarbetena erhöllo den planmessighet och set eftertryck, hvarigenom de rönte framgång. bå ingen läkare ännu hunnit anlända, träffade nan alla nödiga anordningar, hjelpte med egen nand till att afkläda de olycklige och bädda it dem möjligast smärtfritt samt skaffade dem vård och beqvämligheter. Att detta ej var litt, kan man t. ex. sluta deraf, att en af de skeppsbrutna med verklig vällust göt sjudande vatten ötver sina ben, för att åter få njuta den änge saknade känslan af värme. En annan skulle, om man ej kommit emellan, genast ha ömt en geneverflaska. Andra, som knappt itersått medvetandet, begärde blott att tå röka och bådo sedermera om grogg och bränvin, vilket öboarnes medlidande knappt förmådde ttt vägra dem. — Ett ångfartyg syntes straxt öre räddningsarbetet på långt afstånd, styande mot olycksstället, och detta bidrog äfen till den jemförelsevis lyckliga utgången, y öboarne förklara, att de ej skulle ansträngt ig öfver sina krafter, som de verkligen gjore, om de icke räknat på att denne ångare i ödfall skulle komma dem till hjelp.