Göteborgsposten – 1 mars 1866, sida 2

af de sammansvurna på den utsatta mötesplatsen. Huru säker man än var på att planen skulle lyckas, måste man dock iakttaga all möjlig försigtighet. Man beslöt i följd deraf att en af de närvarande adelsmännen skulle begifva sig i förväg för att rekognoscera, och att i händelse af fara skulle han afskjuta två skott. Renaud som var trött vid det overksamma lif han en tid fört anhöll att få detta värf sig uppdraget. Man biföll hans begäran utan svårighet, och sedan han sett om sina pistoler begaf han sig i våg genom skogen. Verkliga förhållandet var att han ingenting hade emot att spela en roll som var farligare eller svårare än de öfrigas. Han lockades alltid af faran eller åtminstone af behaget i det oförutsedda, ty vid detta tillfälle var det ingen sannolikhet för att han skulle möta någon fara. Tyst red han framåt genom skogen i det han med vällust inandades den friska morgonluften. Allt var lugnt och stilla omkring honom. Intet annat ljud än fåglarnes sånger och det prasslande i löfverket som förorsakades af en och annan mystisk skogens bebyggare störde den djupa tystuad som rådde omkring honom. Så småningom och under inflytande af det lugn och den tystnad som rådde omkring honom hade Renaud försjunkit i ett melankoliskt drömmeri. Plötsligt rycktes han derur genom en temligen häftig skakniug: hans häst hado nemligen tvärstannat. (Forts.)