Göteborgsposten – 1 mars 1866, sida 2

Från Töreboda skrifves d. 25 Febr. till Red.: Den vinter, som vi så oförmodadt fingo tör närmare fjorton dagar sedan, har under veckans lopp, besynnerligt nog, hållit sig jemn, med ett lagom i sitt temperaturförhällande, som gjort den ganska angenäm och flitigt begagnad. Ett afbrott inträffade dock i Fredags afton, då ett starkt urväder rådde i all sin nordiska vildhet, hvilket fortfor till fram på middagen pätoljande dag, då lugnet åter inträdde. I följd af den mängd snö, som hopat sig på banan, isynnerhet på Töreboda-Elgaräslinien, blef godstäget, som på morgonen algick härifrån uppåt, qvarsittande i en snödrifva midt emot Boda, ungetär en liten halfmil från Töreboda, hvarifrån det, efter många ansträngningar, slutligen befriades, och måste derefter återvända till Töreboda igen. Endast det från Göteborg uppgående snälltåget hitkom i Lördags vid vanlig tid, men nödgades gå tillbaka för snömassornas skull uppåt linien. Samma dag på c. m. anlände hit frän Örebro en bättre konstruerad snöplog, hvarigenom den atbrutna tåg-ordningen åter kunde fortsättas. Detta är så mycket mera nödigt, som godstrafiken, dess bättre, så ökat sig å Vestra stambanan, att godstågen stundom äro otillräckliga för allt det fraktgnds, som önskas medsändas. En smöruppköpare vid namn —r, som merändels brukar besöka våra lifliga torgdagar, råkade ut töor det missödet, att natten emellan sistl. Thorsdag och Fredag nära nog blifva ihjelosad på Iofva gästgivaregård, men räddades lyckligtvis från denna, efter mångas påstående, så ljufva död:. Den nya jagtstadgan, så sträng i sina föreskrifter, har verkligen häromkring på ett lyckligt sätt löst sin uppgitt, att skydda de oskadliga djuren, såsom elgar, harar, orrar, tjädrar och änder mot krypskyttarnes anfall; ty emellan Elgarås och Hofva visade sig i förliden vecka en otrolig mängd rapphöns, liggande atraxt invid landsvägen och icke röjande det minsta tecken till fruktan. Den höga plikt, jagtstadgan för öfverträdelse mot dess töreskrifter, äfvensom den vaksamhet, som i allmänhet råder hos jägeribetjeningen bidrager icke litet till dess efterlefnad. I afseende på tjädrars och orrars tillväxt lär ock samma lyckliga förhållande i vår ort ega rum. I Thorsdags, inför en ofantlig menniskomassa, företogs till ny ransakning det uppskjutna målet, angående förfalskningsbrott, begånget af häktade plåtslagaren C. E. Iolmberg trån Töreboda. Såsom ombud för Skaraborgs läns ensk. bank uppträdde häradshöfd. P. Carlberg och länsman A. Kempe tjenstgjorde i egenskap at allmän åklagare. Alla de personer, hvilkas namn Holmberg etterapat eller låtit skrifva å de falska reverserna, voro tillstädes, äfvensom handlanden Ekenberg. Besynnerligt nog fanns intet protokoll från första rättegångsdagen, hvadan hr Ekenbergs anhållan att så det uppläst, icke kunde beviljas. Häktade Holmberg, tillfrågad om han sjelf skrifvit namnen å de falska reverserna, medgaf det till en del, men sade sig hafva haft vill medhjelpare en gesäll, hvars vistelseort nu vore obekant lör honom. Hr Carlberg trodde sig veta, det Ekenberg afvetat Helmbergs törfalskningsbrott, enär han först frågade etter å banken, om H:s låneansökan blitvit beviljad, och sedan, etter upptäckten af törfalskningsbrottet derslädes, framvisat de hos honom innehasda hy potiserade reverserna. Åtven till grund för denna besynnerliga förmodan anförde hr Carlberg häktade Holmbergs utsago derom. Hr E., som visste sig vara oskyldig till en dylik beskyllning, anförde med hög röst och lifliga åtbörder vill sitt försvar, att han först upptäckt II:s förfalskningsbrott, hvarpå han åberopade som vittne nämdemannen Nikolaus Bergman i Backgården Vårfrurem, bleckslagaren J. Nilsson samt gördelmakaren J. Wallin i Sköfde, hvilka intygade att E. medföljt II. vill banken, sedan han kommit underfund med, att IHH. begått törsalskningsbrott och att E. gjort bankens tjensteman uppmärksamma på att stilen å låne-reversalet var lika med den, som fanns tecknad å de af honom innehafda reverserna, vidare, att han uppyste om, att det af hemmansegaren Lars Joshansson i Brännäg utfärdade vederhästighetsintyget icke var skrifvet af hans hand, hvil