Göteborgsposten – 1 mars 1866, sida 1

färdigs martyrdöd för sanningens försvar. Också undvika de att vända sig 1 sina böner ull honom. Allt hvad dei ötrigt begära af; Gud, är det ljus som upplyser själar ne. 1: det praktiska lifvet låta de lyckan bestå uti alt uppfylla pligterna för litvet ; menniskan blir rätttärdig genom sina gerningar och sitt! mvete. Dogmen om odödligheten är bibeillen; men man låter i en framtid med blandadt mörker och ljus ana en barmhertig rättvisa. Några af talarne i de föredrag, ur hvilka jag kunnat inhemta de hufvudsakligaste dragen af systemet, voro mycket vältaliga, och bland dem anmärkte jag isynnerhet en ung doktor från Cambridge, hvilken påskdagen höll en predikan ölrer votenskapens tramälskridande utveckling. kapellerna äro i Engiand icke de enda mötesplatserna för de olika religiösa sekternaTeatrarna, simskolorna, swimming baths, och många andra byggnader användas söndagarne till Tika många åt gudstjensten helgade ställen. Behöts det dessutom ett monument, bygdt med menniskohänder? Alldeles icke. Vissa religiösa msetings hållas gerna i fria luften. Jag påminner mig, att jag en vårdag ute på landet och under en blomsterhäck blet varse ett älskande par, som firade söndagen på sitt sätt. Den unge mannan läste och utlade bibeln, den unga flickan hörde på; han var presten och hon hans församling. Men det är icke alldeles om denna cults å deux jag vill tala. Då för några år sedan the great revival movement (den religiösa renaissancens rörelse) egde rum i London, öfversvämmades HydePark med gudstjenster, psalmsång och predikningar. Ännu i dag ser man der om sommaren på söndagarne en mängd predikanter i fria luften. Det finnes sådana af alla åldrar, ifrån den femtonärige gossen ända till gubben med de siltverhvita lockarne; men der finnas isynnerhet alla opinioner, ifrån ortodoxerna till mormonerna, ja, ända till ateisterna. Söndagen, hvilken hålles af engelsmännen så strängt hvad butikernas och teatrarnes stängande angår, är af alla dagarne i veckan kanske den, på hvilken den nationala kyrkan våldsammast angripes af sina motståndare. Ett af deras bruk är, att vända sig till åhörarae med att kalla dem miserable sinners (eländiga syndare), hvilket för visso är föga kristligtoch föga menniskovänligt emot dem, som höra dem. Den ena dagen på ett ställe, den andra på ett annat, välja dessa Evangeliets peripatetici likväl företrädesvis promenaderna, der folkbopen samlas. Deras föredrag afbrytas äfven ofta af profana lustigheter eller groteska scener. Vid porten till Greenwichparken predikade en qvinna om tretio år, mager och svart som en gipsy (zigenerska), en söndag med hänförelse midtibland de åsnekappridningar, för hvilka Blackheath Common är med rätta beryktadt. Ett af dessa djur, hvilket ej var upptaget för en stund, begagnade sig af sin frihet att närma sig den lilla åhöraregruppen och tillochmed skubba sitt hufvud mot en och annan arm. Hittills gick allt bra, och predikerskan märkte, hänförd af sin ifver, ej ens en så vulgär händelse; men i det mest patetiska ögonblicket, då hon utropade: Ja, jag är en trons landstrykerska, ja, jag har helt ung lemnat min fars hus, för att gå och utså det goda ordet i städer och by, började åsnan skria på det mest skandalösa sätt. Förgäfves hotade hon djuret med den himmelska piskan, fåfängt försökte hon att med blick och åtbörder fördrifva den onde ande, som farit i åsnan; skriandet fortfor, och åbörarne skingrades under gapskratt. Dissidenterna eller non-conformisterna utgöra protestantismens protestanter. Alla upp