Göteborgsposten – 1 mars 1866, sida 1

A F m.i—77c honom hysa några betänkligheter försökte att öfvervinna dem, yttrade han: — Parbleu! vore det blott fråga om några värjafätar! ... — Åh inte just det, svarade de Puylaurens men det skulle kunna hända ... Lyckan tycktes i detta ögonblick mer än någonsin småle mot kardinalen. Han hade förvärfvat sig ett stort inflytande öfver Ludvig XIII; genom Boisroberts och andra den mäktige ministerns undordaniga personers iutalanden, var Gaston isberedskap, att giiva vika och kanhända ge sin hand åt m:lle de Comballet; Anna af Österrike var misstänkt af sin kunglige make och föraktad: sådan var den byggnad som den ihärdig hertiginnan de Chevreuse beslutat kullkasta. Hon trodde sig skola vara i stånd dertill och framför allt trodde hon sig handla i sitt fäderneslands intresse. Aldrig hade Renaud kännt en så feberaktig oro som den som nu rörde sig i hans inre. U pfylld af en brinnande oro när han tänkte på Blanche hvilken hm ej mer hoppades få återse, förtärdes han äfven af oro och tvifvelsmål då han begrundade det företag hvari hans öde ledt honom att deltaga. Redan många gånger hade han tänkt på det egen domliga samtal han haft med markis de Tourville och det ännu egendomligare slutet deraf. Fäfängt hade han ansträngt sin hjerna med att söka utfundera hvilka motiver som kunnat förmå hans rival att så hastigt afstå från m:lle de Valences hand; intet tillfredsställande svar kunde han