Göteborgsposten – 1 mars 1866, sida 1

—— —— illhörande statsreligionen, Thomas 1 och John Clowes, hvilka öflversatte på eneolska Iimlens Hemligheter (Arcana coelestia). År 1783, eltva år efter den beryktade svenske andeskådarens död, tillkännagaf en i tidningarne införd annons, att en samlingsplats anns för lärans adepter: fem personer bezåfrvo sig dit och bildade ett slags cenacle. Ar 1787 hade de troendes antal stigit till sjutton, och vid den tiden bildades den nya kyrkan. Man ser häraf, huru sekterna uppstå i England. Ilvarje person eller hvarje grupp af personer, som har ett religiöst system och finner ett tillräckligt ancal åhörare, tör att betala omkostnaderna för lokalen och gudstjenstens utöfning, har rättighet att öppna ett kapell. Seedenborgianarne eller medlemmarne at den nya kyrkan samlas i London, nära British-Museum, uti ett vackert hus, hvars bottenvåning är upptagen af en bokhandel. Der utgitvas fromt alla lärarens och hans lärjungars verk. Deras öfvertygelsu är, att den heliga skritt har tvenne meningar, den ena naturlig och den andra andlig. Den naturliga meningen eller sidan är den, som upptattats at de andra kristna kyrkorna, medan den andliga meningen för första gången upptäckts af den store aposteln i Stockholm, hvilken det blifvit gifvet att samtal: med englarne och andarne. Den nya kyrkans ritual skiljer sig mycket litet från den, som brukats i de andra protestantiska kapellen, men man sysselsätter sig deri mycket med mysterierna i ett annat lif. Enligt svedenborgianerna, skall menniskan efter döden genomgå ett mellantillstånd, der den, som är till sitt inre god, skall emottaga en större del af sanning, hvilken skall bereda honom för himlen, medan den, som är till den inre ond, skall kasta tillbaka allt ljus och sålunda för alltid nedstiga bland de förkastade, Församlingen räknar ännu blott ett ringa antal medlemmar; finnes det hittills få utvalda, bilda de deremot en församling af upplysta och aktningsvärda män; men hvilka hänryckta anleten! Jag skyndar dock att tillägga, att den yttersta domen redan lullbordats, och att det nya Jerusalem nedstigit till jorden i skepnad af den nya kyrkan. Sådan är åtminstone den stora nyhet, som dessa mysticismens orakler ålagt mig att meddela! Äldre, fastän mera skiljda från den nationala kyrkans stam, äro Unitarierna, hvilka under senaste tiden tilldragit sig Englands uppmärksamhet. Deras doktrin går tillbaka ända till Arius, prest i Alexandria, hvilken lefde under fjerde seklet; den framträdde i Storbritannien kort efter reformationen, och sjelfve Milton var till hälften arian. Unitarierna tro, såsom deras namn angifver, på den ende och odelbare Guden. Deras ider gjorde ringa framsteg i England ända till början af adertonde seklet, då flera af de forna presbyterianska presterna omfattade åsigter sridande mot dogmen om Treenighetsläran. Jag har under någon tid följt gudstjensterna uti ett unitariskt kapell, som finnes i London nära Finsbury Square. Man läser der högt Bibeln, isynnerhet Nya Testamentet, såsom en bok med hög moral, men utan att tro på de heliga skrifternas ingilvolso af Gud. Uti denna på förhand utvalda läsning undviker man dessutom vissa dogmatiska sidor, såsom t. ex. den der det säges, att menniskan sallit med Adam. Den kristna teologien är en kedja: att förneka sallet, är det icke att förneka återlösningen? Unitarierna tro i sjelfva verket icke på Kristi gudomlighet. För dem är han den fullkomligaste modell, på hvilken Gudsideen intryckts, men han var i allt konstituerad som andra menniskor. Hans död var ej ett offer till försoning för våra synder, det är en rättRTL, —