Göteborgsposten – 28 februari 1866, sida 1

ACD DJIA ar I HusTL N:o 2 vIA ÖHCUJCHGALAM. grafven. Det är stridande emot grundsatser, att betala någon religiös förrättning; hvarje menniska bör enligt deras mening gitva kostnadstritt, hvad han fritt emottagit. Allmosekällan flöder rikligt och bidrager isynnerhet till ati öka undervisningsmedlen tör barnen. Hafva de fattiga ibland sig? Dot är i England ovanligt, att en qväkare någonsin begärt hjelp från sin socken. Då en handlande, som tillhör sekten, befinner sig i dåliga affärer, komma vännerna till hans hjelp och hindra honom sålunda från bankrutt. Välgörande emot menniskorna, visa de sig goda emot djuren. Ett af buden i deras katekes lärer: begär af oxen endast längden af den fåra, som han kan draga, utan att förlora andedrägten. Såsom ett mönster för sektens dygder må isynnerhet framhållas Richard Reynolds från Bristol, död för några år sedan. Efter att hafva på handel med jern hopat en furstlig förmögenhet, egnade han sig helt och hållet åt välgörenhetsverk. Hans gåfvor beledsagades icke af någon namnteckning, han skref endast på det rena pappersarket: en vän. En dam kom en dag och begärde understöd för en fattig faderoch moderlös gosse. När han blir stor?, sade hon, eskall jag underrätta honom om namnet på hans välgörare. — KXRi gör deri orätt, genmälte han. Vi tacka oj molnet för det vatten det skänker oss. Lär honom att blicka högre upp och tacka den, som gifver på samma gång molnet och regnet. Man bör isynnerhet studera qväkaren hemma hos honom sjelt. Hans hem andas i allmänhet stor välmåga. Fråga honom om orsaken till denna rikedom: han skall svara er, att förtjensten deraf framför allt tillkommer den uppfostran, som han erhållit. Ifrån hans spädaste ålder har man lärt honom att upp: skatta tidens värde. Att betrygga sin familjs välstånd är i hans ögon mer än ett klokhetsråd; det är en religiös pligt. Man bör icke misstaga sig om karakteren i hans hem; allt vittnar der om en sträng elegans; man ser hvarken till pianos, eller öfverflödiga möbler, eller lysande tapeter. Qväkarnes stora lyx, isynnerhet på landet, består i trädgårdarne och sällsynta växter. De ha gerna en vagn med två hästar, men utan vapen. Qvinnorna bära en dem utmärkande drägt, — en hatt af anvik form, oftast stålgrå, en klädning af mörkt tyg utan volanger eller garnityrer, en schal tästad mycket högt upp, i hvilken de insvepa sig. Allt detta är af ett förträffligt och dyrbart tyg, hvilket mycket litet smeker ögat. En resande, som ser dem så klädda, skulle vara hugad att taga dem för barmhertighetssystrar. Qväkerskorna egna åt utplånandet af det lysande i deras toilette all den omsorg, som andra använda på att efterapa rikedomen. Uti samtal undvika vännerna utt tala om de medlemmar af deras familj, som ej mera äro till: dessa frånvarande tillhöra Gud och tystnaden. Måttliga midt i öfverflö det, njuta de med återhållsamhet af rikedo men. Deras betjening är talrik och behandlas väl; husets tjenare bevista tvenne gånger om dagen, morgon och afton, ej bönen, ty qväkarne bedja icke med läpparne, utan en upp: läsning ur Bibeln. De utöfva en storartad och på samma gång anspråkslös gästfrihet. Detta tamiljelif skulle, jag förklarar et, icke vara i allas smak; men det har likväl sina behag. Det är lugnets paradis. Och huru kan man väl betvifla, att vännerna äro lyckliga? Man ser det på deras klura och glänsande blick. Allt, ända till tonfallet i deras röst, förråder själsfrid och jemnhet i karakteren. Vännerna bry sig mycket litet om att göra proselyter. IIvem som helst blir icke qväkare; jag vet en stad i grefskapet Nor— — —