Göteborgsposten – 26 februari 1866, sida 1

— —— —— 4 — Af det yttre skulle man tro den vara en teater, och för att fullständiga likheten, gör en hoppackad menniskomassa queue utanför hvarje söndags afton, först framför den gallerport, som skyddar den monumentala byggnaden, sedan under peristilen. Slutligen kl. half 7 öppnas portarne: alla rusa på och finna tre sjerdedelar af salen redan uppfylld af dem som ega eller hyrt bänkar. Det inre liknar fullkomligt en konsertsal: det utgöres af en parterre och tvenne rader läktare ofvanom hvarandra, kring hvilka löpa riktiga band af ljus, under det gaslågor utbreda sig i kapitelen till de pelare, som uppbära taket och bekransa dem med en flammande krona af eld; — för öfrigt intet religiöst tecken; såframt man icke vill såsom sådant anse en urvisare, utan tvifvel afsedd att erinra de kristna om tidens snabba flykt. Kl. 7 på aftonen synes mr Spurgeon på en med ett räcke omgifven balkong eller platform. Han är klädd i svart och bär hvit halsduk. Den djupaste tystnad råder bland de 3 å 4,000 trogna, som uppfylla denna sal, ännu alltför trång för talarens rykte. En kort läsning, några sånger, en bön — detta är inledningen till sjelfva predikan. Mr Spurgeon har mycket at aktör i figur, röst och åtbörder: ömsom allvarlig eller komisk, fallande från det sublima till det groteska och triviala, har han ovedersägligen i England grundat en ny skola för andlig vältalighet. De andra predikanterna i tabernaklet söka efterlikna honom, men lyckas ej; de sakna dertill detta starka och rena tonfall, som beherrskar de stora folkvågorna, denna frätande verve, som åt den religiösa polemiken ger intresset af debating clubs, och isynnerhet konsten att dramatisera predikstolen, i det man bemäktigar sig åhörarnes inbillningskraft. Spurgeon lämpar sig i mer än ett afseende för karrikatyren. Också ha de engelska artisternas ritstift icke skonat honom. I likhet med Sokrates, har han åtnjutit hedern att bli återgifven på scenen. : En af de intressantaste scenerna i Tabernaklet är de fullvuxnas döpelse, hvilken eger rum på Thorsdags-aftnarne efter gudstjensten. Ett tjogtal katekumener grupperar sig på en platform, hvilken upptager en af salens ändar under predikstolen. De unga flickorna äro hvitklädda, de bära hutvor, kantade med spetsar, hvilka sitta hårdt åt hufvudet på dem; deras långa klädningar, som falla ned i raka veck och äro ett slags pilgrimskåpor, som hölja axlarne, deras blyga och tankfulla mine, allt i deras drägt och hållning påminner om de helgonstatyer, som man får se i de gamla kyrkorna. Männen äro iklädda ett slags nattrock med hvit krage eller halsduk. I midten af platformen öppnar sig en vattenreservoir, vid inträdet till hvilken stå tvenne diaconi i borgerlig drägt, under det Spurgeon, denna gång iklädd en lång presterlig toga med fladdrande armar, till hälften försvinner i det inre at bassinen. Nu är det neophiternas tortur. En af de unga flickorna bestiger först trappstegen till baddammen; presten, som stöder henne med armen, säger: Enligt din trosbekännelse i Jesu Christo och din egen önskan, döper jag dig i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. På samma gång doppar han henne ned i vattnet. Samma ceremoni London, och kapellet vid New-Park Street, i Southwark, hvars predikstol förut intagits af d:r Rippon, kallade under-ynglingen. År 1858 uppträdde Spurgeon för första gången inför Londons allmänhet: framgången var oerhörd. Två år hade ännu icke förrunnit, innan man måste utvidga kapellet. Då arbetet härmed var slutadt, fann man, att kyrkan likväl var ännu alltför trång för ähörarne. Efter att hafva predikat om söndagarne i de största konsertsalar, som finnas i London, uppbar Spurgeon insamlingar, såsom medel till uppförande af ett annat tempel, hvilket ban sjelf benämnde Tabernaklet. — ——