Göteborgsposten – 26 februari 1866, sida 1

att uppbygga sörsamlinger: sålunda är i sjelfva verket hvarje menniska prest. Independenterna vägra regeringen rätt att blanda sig i de religiösa angelägenheterna och vilja sjelfva bestrida omkostnaderna för sin kult. Ett slags 4 rivilligt kyrkomöte, sammansatt af utvalda från församlingarne och kändt under namnet Congregational Union of England and Wales, samlas tvenne gånger om året för gemensamhetsangelägenheter utan att likväl kränka principen af lokalt initiativ. Detta spröda band är tillräckligt för enhetens upprätthållande, och oaktadt systemets sväfvande beskaffenhet har alltsedan sektens början ej någon betydande del lösgjort sig från det hela. Jag inträdde en söndag i ett independentkapell, hvilket ligger vid Borough: Road i London: det inre af byggnaden, som var alldeles hvitt och naket, var starkt upplyst med gas; bänkarne stodo i rundel, såsom i en amfiteater, omkring en predikstol, i hvilken uppträdde en prest, som bar vanlig borgerlig drägt, ehuru den var svart. Etter gudstjenstens slut uppträdde några talare af båda könen, den ena efter den andra, allteftersom de kände sig inspirerade, för att egna Gud ett slags improviserad hyllning. Åhörarnes allvar, dessa med hög röst hållna föredag, afbrutna af djup tystnad, den hänryckta ifvern hos de qvinnor, som talade, deras under slöjan upphettade anleten, det från ofvan nedfallande ljuset, allt detta hade, oaktadt det underliga i scenen, en högtidlig och rörande karakter: jag kände mig uppskakad. Sällsamma land, på samma gång positivt och mystiskt, der man under de materiela intressenas disiga luft och nästan i saknad af hvarje yttre kult, känner strålen från en osynlig verld med ett slags brus intränga i själarne! En af de näst independenterna äldsta och talrikaste sekterna är baptisternas, hvilka utan tvifvel nedstiga från de fordna anabaptisterna. Deras ursprung i England går tillbaka ända till 1608, den tid då den första kyrkan med detta namn upprättades i London. Anseende döpelsen för en blott trosbekännelse ä dens sida, som emottager dopet. påstå de, att denna bekännelse icke kan afgifvas af små barn, som ännu ej kunna njuta af förnuftets bruk, icke heller i deras ställe af slägtingar eller faddrar, som ej ega någon rätt att i förväg binda den nyföddes samvete. De tillåta derför endast de fullvuxna att erhålla tillträde till dopet. Detta är ej allt. Det sätt, hvarpå döpelsen förrättas i de andra kyrkorna, synes dem alldeles icke öfverensstämma med bruket hos de första kristna. Sjelfva det grekiska ordets betydelse, Tertulliani auktoritet, Valdensernas och Albigensernas tradition, — hvad åberopa de icke till förmån för sig! Enligt deras förmenande består döpelsens materiela tecken icke i att hälla vatten öfver hufvudet, utan att doppa hela personen i ett slags bad: en engelsk prest har spridt en viss glans öfver denna sekt. Hvad är det för en byggnad denna, med grekisk fronton och korintiska pelare, som reser sig vid KensingtonRoad? Det är mr Spurgeons Tabernakel ). ) Född i Kelvedon, Essex, år 1834, gjorde mr Spurgeon sina första studier i staden Colchester. Några medlemmar af hang familj voro independenter; de uppmanade honom att ingå i en af sektens colleges, för att der inhemta teologi och sålunda förbereda sig till predikantvärfvet; men hans åsigter lutade åt baptisteraas sida. Han anslöt sig derför till en baptistkyrka, i hvars spets stod Rohert Hall i Cambridge. Vid sjutton års ålder höll han uti en by nära Cambridge, Teversham, sin första predikan och blef snart känd under namnet predikantgossen sboy preacher). Man kallade honom kort derefter till att utöfva pastorsbefattningen i det lilla kapellet i Waterbeach; han begaf sig dit, och detta kapell — en lada — uppfylldes snart af åhörare, under det att den utanför stående hopen nöjde sig med att blott så höra ljudet af hans stämma. Hans rykte spred sig till