Göteborgsposten – 26 februari 1866, sida 1

Ingen tänkte på att med honom utbyta den ringaste helsning! S Renaud mätte således under tystnad antichambern, då vakthå äfvande officeren frågade efter hans namn. Han visade dervid en slags beskyddaremin, hvilken föranleddes af den sympati som den unge mannens uniform ingaf honom. Renaud uppgaf sitt namn. Detta namn framkallade en magisk verkan, ty officeren bugade sig djupt och försvann för att tillkännagifva hans namn. Den hastiga förändringen i officerens hållning och utseende undslapp ej officerarnes blickar och gåfvo dem mycket att tänka. på Plötsligt öppnades dörren och hans eminens syntes i egen person på tröskeln. Genast blottades alla hufvuden, och alla anleten visade ett leende, på hvilket kardinalen svarade med en omärklig rörelse med handen. — Kom in, M. de Francheterre, yttrade han under den djupa tystnad som hans inträde framkallat. Renaud gick framåt mellan de olika grupperna och inträdde i nästa rum, hvarefter dörren stängdes. Det skulle vara omöjligt att söka beskrifva den bedragna förväntan som lästes i allas ansigten vid den unge adelsmannens inträde hos kardinalen. En hvar frågade med låg röst sin granne: Hvem är han? Hvad gör han? Till hvilken familj hör han? Besynnerligt nog fanns det nu personer, som förklarade sig känna honom sedan lång tid tillbaka, som berättade huruledes han blifvit införd vid Gastons hof och på