Göteborgsposten – 26 februari 1866, sida 1

— — — — — — — len fria uttolkningen af Skritten och rätten ill granskning af densamma uppstodo mot sluet af 16:de seklet i Skotland presbyterianera, i England independenterna. De senares zhef synes ha varit Robert Brown, utgången rån en gammal familj och beslägtad med skattkammar-lorden Burleigh. En entusiastisk och häftig natur, gick han från stad till stad och predikade, isynnerhet i grefskapet Norfolk. Efter tvenne års vistande utomlands, kom han tillbaka till England år 1585. I följd af sina religiösa meningar innesluten tretiotvå gånger i olika fängelser, underkastade ban sig slutligen statskyrkan och erhöll till belöning rektoratet Oundle i Northamptonshire. Chefens nederlag afväpnade icke lärjungarne, ty år 1593 uppskattades brownisternas (detta namn gaf man åt sekteristerna) antal till 20,000, qvinnor och barn oberäknade. De behandlades med mycken stränghet, och flera utaf dem föllo under bödelns händer i Elisabeths regeringsdagar. Denna förföljelse förjagade och skingrade medlemmarne af den nya läran, hvilka öfverflyttade till Nederländerna och der grundade olika kyrkor i Amsterdam, Rotterdam och Leyden. En af de landsflyktiga återkom dock till England omkring 1616; han uppförde då ett kapell i hjertat at London. Under det långa parlamentet vann sekten terräng, och då Cromwell, som sjelf var independent, bemäktigat sig högsta makten, lät han erkänna religionsfrihetens grundsatser. Från Carl II till Wilhelm III måste dissidenterna lida mycket; men vid tiden för revolutionen framträdde de åter, härdade och stärkta genom sina ärr, såsom Bossuet säger. Independenterna utgöra i dag en af de stora grenarna af den anglikanska kyrkan. Under det mera moderna namnet congregationalister gifva de icke efter för någon annan sekt, hvarken i afseende på antal eller social betydelse. Men hvilka äro de ider, som utmärka dem? De vägra att erkänna principen af en national kyrka: för dem betyder ordet kyrka helt enkelt en congregation, och de kristna böra ega frihet att associera sig sinsemellan, såsom de behaga, så att hvarje enskild medlem kan bedöma och gilla, hvad som församlingen beslutar. I detta system förblir menniskan ulltid herre öfver sin tro och söker i föreningen med andra menniskor endast det band, som är nödigt, för att gifva styrka och stadga åt sina enskilda känslor. I afseende på hierarki erkänna independenterna endast wenne grader af andliga tjenstemän — biskopen och diakonus. Men med biskopar förstå de pastorer eller herdar). Dessa senare ha ej något behof af särskild ordination; det är nog, att de kallas af en af kyrkorna, för att ha rätt att predika och förvalta sacramenten. Bruket vill dock, att den nyvalde presten skall inför några medbröders åhöraretörsamling aflägga ett slags trosbekännelse. Vid valet af pastor bindes hvarje kyrka, som för öfrigt eger den fullständigaste autonomi, icke af någon bestämmelse i afseende på klass eller särskild undervisning; hvar och en, som synes dertill förmögen, kan derför utföra prestembetets förrättningar. Denna princip har dock undergått några förändringar i praktiken; alldenstund det är fördelaktigare, att presterna äro upplysta män, erhåller nu största delen utaf dem en förberedande undervisning uti de talrika teologiska skolor eller colleges, som tillhöra sekten. Rättigheten att predika i de religiösa församlingarne utgör för öfrigt icke något privilegium erclusivum, man uppmuntrar tvärtom hvar och en, som eger ordets gåfva, ) Enligt dem beteckna dessa tvenne ord, som man så ofta påträffar i historien om den första kyrkan, — episcopus och presbyter, — en och samma person. . ÅÅÄAC — ——