Göteborgsposten – 24 februari 1866, sida 1

Joh annan mustig äkta svensk svordom i så dana ögonblick, och de voro icke få, då re plikerna, ej nog inlärda, först måste hemtas icke från minnets fatabur, utan från — sufflörs luckan. Flera motstycken härtill, och soler torde snart ha gått ner öfver denna lilla, små trefliga teaters nyknoppande behag. Under det att de offentliga nöjena sålun da florera, med mer eller mindre glans, pågår säsongen inom societeten oafbrutet, och mid: dagar, baler och super aflösa hvarandra i er hardt när oafbruten följd. I likhet hvad i hufvudstaden på senare tiden varit fallet, bidrager jemväl här anordnandet af sällskapsspektaklor och tableaux olrants till en behaglig omvexling i sällskapslisvets nöjen. Så gat chefen för Göta artilleri-regemente, hr ötverste Berg, i förgår en större supå, hvarvid uppfördes tvenne pjeser: Frieri och Förställning samt En Cigarr, hvarefter följde ta blåer: De fyra årstiderna, arrangerade efter en komposition af professor Qvarnström. Nästa Måndag gifves i Christine kyrka en andlig konsert af m:ll Amalia och hr Rudolf Walin. Såväl det omsorgsfullt valda programmet, till hvars utförande vår stads förnämsta musikaliska krafter medverka, som isynnerhet soirgifvarnes här högt värderade talang torde vara tillräckligt att då samla musikens och sångens vänner till en högtidsstund i det vackra templet. Nästa Lördag ger Hesslerska truppens mest framstående manlige ledamot hr Bohman en dramatisk-musikalisk soir å Bloms stora sal. Denne unge skådespelare, hvars framåtgående på konstens bana är lika obestridligt som glädjande, skall vid denna soire, hvartill redan på förhand ett stort antal biljetter blifvit upptagna, säkerligen kunna motse ett talrikt besök. samma till allt lämpliga lokal gifves i afton den sista Maskeradoch Karnevalsbalen för denna säsong(?). Den spekulative rillställaren af denna slutfest har illustrerat sin annons om nöjet med en rätt rolig vignett, hvarå man i förgrunden ser en bal klädd neger med korslagda armar kasta en blick in i salongen, der ett par synbarligen är inbegripet i att dansa Schottisch, ett annat uppför trädgårdsscenen i Faust, och slutligen ett tredje, der kavaljeren, som är minst en aln och tvärhand längre än sin dam, synes vara inbegripen i den mindre artiga sys selsättningen att dra undan stolen för henne. På väggen hänga 3 par böcklingar och i fon den falla mörka skuggor ötver en massa mer och mindre svartmuskiga figurer, allt gifvande en klar och trogen bild at att maskeradgarderoben är försedd med edet rikaste urval af såväl äldre som nyare tidens drägter. Det lilla underbarnet Ernest Bonnay, som för ej längesedan med så mycket bifall ät höra sig i Sverige, uppträder f. n. å teatern Fantaisics-Parisiennes i Paris, naturligtvis med samma lyckliga tramgång. Stackars gosse! Så ung han än är, måste han dock bättre än den mest fullarde roue ha inhemtat konsten att letva fort, ty sedan han på resan häremellan och Stockholm blitvit eu helt år äldre, neml. från 7 till 8 år, har han nu på den för oss vanlige, icke xylocordeonhandterande dödlige korta tiden af några så månader avancerat från 8 till 10 år. Han, om någon, torde ha skäl att på sitt instrument variera det gamla temat: Ack, hur hastigt flyger ej minuten! Det går en allmän klagan, om icke precis genom verlden, så åtminstone genom staden, öfver den lindrigast benämnda glömskan af eganderättens helgd, som röjer sig hos en del af det slägte, som brukar hedra offentliga ställen med sin tilldragande närvaro. Gutta