Göteborgsposten – 24 februari 1866, sida 1

— Har hon sagt dig det? — Aldrig, men jag har anat det, yttrade Susanna i låg ton och med listigt utseende. — Godt, yttrade grefven. Är du benägen att tjena mig och ibland förtjena några ecus ntom din lön? — Det är ej att neka till. Hvad skall jag göra, nådig herre? — Något mycket enkelt. Om någonsin Blanche eller M. Renaud skulle lemna dig några bref, adresseradt till den andre, så lemna brefven och berätta mig hvad man sagt dig. — Är detta allt? — Ja, det är allt. — Det är då lustigt yttrade kammarjungfrun, att ni har mera förtroende till mig än till er dotter ... men det betyder intet ... jag skall göra som ni sagt. — Gå nu tillbaka till din matmor, men icke ett ord om allt detta! — Så dum är jag väl icke! yttrade Susanna med ett groft löje. Å XII. Som handlar om sanna men otroliga saker. Man kan utan svårighet föreställa sig den förvirring i hvilken Renaud befann sig efter den förfärliga skakning han erfarit. Han irrade mekaniskt omkring på kajerna och betraktade huru floden med sina smutsbemängda böl