Göteborgsposten – 24 februari 1866, sida 1

BET JA SI I huset N:o 9 vv Ömedjegatan. sstad och här ha vi ännu icke kännt at den rån urminnes ua, silfverglittrande svenska vintern, som Väktaren så poetiskt talat om men så var det också härifrån som de gudlösa sdeputationerna gingo ut, och derföre få vi väl vänta till sist, eller hur, goda Väktare? Hvad åter d:r R. och hans straffpredikan beträffar, vilja vi endast hänvisa till Skrittens liknelse om farisben, ty det förefaller oss som denna liknelse ganska väl kunde passa in på en Evangelii förkunnare, som så skoningslöst, med så mycken bitterhet, så mycken oförsonlighet bryter stafven öfver sina medmenniskor och trampar en hel aktningsvärd samhällsklass under fötterna. Det lurar säkerligen månget lömskt hugg i bältet, det jäser säkerligen mycken halfqväfd galla inom en församling der sådana ord kunna fällas utan att någon enda deremot höjer sin stämma. IIvad man sår, skall man ock uppskärar, och framtiden får utvisa hurudan skörden blir. Från denna vår lilla utflykt på den politiska arenan återvända vi till den förflutna veckan, sådan den uppenbarat sig på Göteborgs horisont?. Om vi noga betrakta denna, finna vi att vid Nya Teatern uppgått en ny stjerna, som i förlidet år der lyste med klar glans. Men hvarföre tala i bilder? I Onsdags uppträdde åter tru Bertha Moser, förra säsongens primadonna, och helsades med värma af den, eget nog, fåtaliga publik som infunnit sig för att välkomna henne. Fru M. har hvad rösten beträffar icke gått tillbaka, hennes koloratur synes snarare något mera uppöfvad, hennes yttre är ännu alltid lika intagande och samma lilla benägenhet för att detonera förefinnes ännu, med ett ord publiken: har sin gunstling åter alldeles som förr, och ändå står salongen så godt som tom, förklara oss det? Jo, publiken är öfvermättad och utledsen, och dir. Gaudelius tyckes vara född med otur, allt saker som kunna åstadkomma värre än så. A Mindre Teatern har allmänheten flitigt begagnat tillfället att få njuta af hr Fredrik Delands utmärkta gästspel. Få dramatiska konstnärer torde så som han ha bibehållit denna friskhet i återgifgandet af de roller han, så att säga, sjelf skapat. Det fanns en tid då det var en jargon att säga: Åa, rolig är han, den Fredrik Deland, men det är alltid — Konjander! En senare tid har dock till sitt fulla värde lärt att uppskatta denne sjelfständige och originelle komiker, lärt att uppfatta den verkliga humor som framlyser i hvarje roll som han velat införlifva med sin repertoar. Den som tviflar på denne aktningsvärde konstnärs förmåga att individualisera, torde återvända med andra tankar efter att ha åsett den muntra komedien Volontären, hvilken för öfrigt hvad utförandet i sin helhet beträffar kan anses som det bästa af hvad Hesslerska truppen hittills åstadkommit. En originalprodukt — af, som det säges, en förlattare här på platsen — med den pikanta titeln ÅAmors paviljong har blitvit omildt behandlad af kritiken och kallt af publiken. Nemo nascitur artifer säger ordspråket, och måhända skall den unge författaren, itall han är ung, nästa gång han i inspirationens ögonblick fattar tillfället i de flygande lockarne, för att begagna en numera stor konstnärs klassiska uttryck efter hans första misslyckade debut: träffa örnen, fastän han nu skjutit bom på sparfven. Rörande utförandet af den samma afton uppförda, särdeles fina och roande komedien Sedan solen gått ner torde saklöst kunna sägas, att dess wot. stycke i hafsighet är svårt att finna. Man hade dervid äfven den lyckligtvis sällsporda förströelsen, att så höra hufvudpersonen, den sransyske verldsmannen. interfoliera med en