Göteborgsposten – 24 februari 1866, sida 1

jor långsamt rann framåt. Orolig, uppskakad, af M. Valenc förjagad från det hus i hvilket han hoUpats att för alltid vinna inträde, såg han oupphörligt Blanches bild för sina ögon. Han befann sig under mer än en timmas tid i ett tillstånd af förintelse, af hvilket han sjelf ej hade något medvetande. Utan mål irrade han omkring med sin smärta och ångest, men kunde likväl icke aflägsna sig från den boning, hvarest Blanche led. Då den mome tama öfverspänningen något lagt sig, begaf han sig, oförmögen att längre motstå sin inre drift, till grefve de Valeucss hotell, för att göra sig underrättad om Blanches tillstånd. Då han ånyo skulle öfverskrida hotellets tröskel hejdade han sig; men med en heroisk ansträngning förmådde han sig att framträda för den schweitzare hvilken fungerade som portvakt, och i hvars händer han tömde allt hvad guldmynt hans börs innehöll. Läkaren hade just nyss gått ut, och bland domestikerna hade underrättelsen derom att all fara var förbi hastigt spridt sig. Schweitzaren meddelade följaktligen Renaud denna goda nyhet, utan att kunna förstå hvilket intresse en adelsman, som han nu för första gången såg kunde hysa för fröken Blanches helsa. Renaud aflägsnade sig mera lugnad. I detta ögonblick erinrade han sg det besynnerliga budskap som kardinal Richelieu qvällen förut sändt honom. Denna erinring framkallade ett lyckligt afbrott i den sorgsenhet som fattat honom, och han begaf sig till le Petit Luxembourg. (Forts.)