Göteborgsposten – 24 februari 1866, sida 1

perchagaloscher, käppar och paraplyer äro nu en gång det konsiututionella missgreppets obestridda byten, men på senare tiden har attären att göra i andras hattar tagit favör på ett högligen betänkligt sätt. Som en varning för dem, som, vare sig af misstag eller berådt mod och vett och vilja, göra sig saker till dylika tilltag, anföra vi följande händelse som nyligen passerat, hvar qvittar lika. En viss grossör, som för någon tid sedan gift sig med en ung och vacker, men fattig tlicka, hvars uppfostran tillfölje af sistnämnda omständighet antagligen icke kunnat fulländas i alla dess detaljer, besökte häromdagen med sin unga fru en offentlig bal. Vid utgåendet derifrån kom han i trängseln i tamburen att byta bort sin hatt och varseblet icke sitt misstag förrän morgonen derpå, då hans hufvudbonad föreföll honom väl trång. För att undanrödja denna obehagliga omständighet, sökte han med fingrarne något tänja ut den och kände då att ett stycke papper blitvit instoppadt mellan hattsodret och svettremmen. Han petade helt ogeneradt bort det och ämnade lägga det åt sidan, då han på detsamma till sin förvåning igenkände sin unga frus välbekanta kråkfötter. Han undersökte nu den fatala papperslappen nogare och läste derpå till sin obeskrifliga förvåning följande ord: Tusen tack, min herre, för er tystlåtenhet. Vi träffas åter i morgon. Min man går ut kl. 2. Glöm för all del icke att infinna er. — l. tu, mumlade vår grossör för sig sjelf, kl. tu, det är då jag brukar vara på börsen! O qvinna, qvinna, så Frithiof sade, den törsta tanke som Loke hade, det var en lögn och han sände den i qvinnoskepnad etc., och utom sig af raseri skrynklade den olycklige äkta mannen ihop det olycksaliga beviset på hans makas otrohet, slog sig för pannan och svor att hämnas. Samma dag vid 2-tiden på eftermiddagen tog han som vanligt hatt och käpp, tryckte en Judaskyss på sin unga frus svällande läppar och gick långsamt och gravitetiskt ner för stora trappan — men smög sig derpå tyst som en ande, eller som svartsjuk äkta man, bikvägen upp i sitt arbetsrum, som gränsade till unga fruns kabinett, på hvars tjusande inredning han en gång nedlagt lika mycken smak som kostnad. Det var under karlekens ljufliga tid, nu deremot pinades hans själ af svartsjukans surie, hans tinningar bullade, hans ögon skymdes alt törtviflans tårar, och han var nära att falla i vanmakt, då han hörde tamburdörren öppnas, hörde manliga jär ljuda i matsalen, i förmaket, sängkammaren och slutligen i kabinettet. Han hörde sin hustrus ljufva röst, som i förrädisk sopran helsade mordbrännaren af hans äktenskapliga lustslott välkommen, och några minuter derefter en basröst uttala följande mystiska ord: Högre upp med hufvudet, min fru. Utom sig af raseri kastar han upp dörren till kabinettet, rusar med vildt stirran le ögon och knutna händer in i rummet och finner — sin lilla fru, som en vacker dag velat ötverraska sin kära man med en vacker handstil, lutad öfver skrifbordet och vid hennes sida en beskedlig skriflärare, som minst af allt drömt om att bli tagen för en Don Juan. — Om grossören i glädjen lät skrifläraren behålla sin nya hatt, förmäler icke historien. ——