Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 2

— Det är nog, Blanche! inföll Renand i det han lade handen på den unga flickans arm; för mig återstår blott att draga mig tillbaka. Och ni, herr grefve, fortfor han vänd tili denne, har uttömt alla slags förolämpningar öfver mig, äfven den som er finkänslighet bort bespara mig; ni har varit grym. Jag hyser ej agg till er derför, herr grefve; ur en synpunkt har ni rätt. — Nej! utropade Blanche, alltjemt knäböjande och i det hon på samma gång höll sin fars och Renauds händer; ni skall ej gå! I skolen ha förbarmande med mig båda två . jag anar edra hämndplaner ... men jag vill det icke! . jag vill det icke! Den unga flickan hade kunnit till en obeskriflig höjd af nervretning. — Lugna er, Blanche! yttrade Renaud förfärad och uppfattande hennes ångest. Jag svär er att jag ej härifrån för hvarken hat, agg, eller ... — Ni bedrar mig! yttrade hon snyftande. Ah! ni älskar mig ej; ni... Vid dessa ord stelnade hennes armar, hennes röst qväfdes och en konvulsivisk darrning genomfor hennes kropp; hon föll baklänges, och hennes hufvud slog våldsamt mot golfmattan. — Se der ert verk! yttrade grefven och skyndade bort till en klocksträng. — Är det icke äfven till en del ert eget? sporde Renaud bittert. — Gå er väg, min herre! befallde grefven, i det han stötte tillbaka den unge officeren som ville upplyfta den