Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 2

liga. Hon har nu den lyckan (enl. parisiska begrepp) att vara enka. Men för några år sedan märkte hon, att hennes då ännu lefvande man började efter ett blott tvåårigt äktenskap försumma henne för en sångerska vid San-Carlo-teatern. Hon svor, som vanligt är, en förfärlig hämnd på hela den manliga verlden och öfverlemnade åt en ung malteserriddare omsorgen att trösta henne. En dag öfverraskade maken dem båda i ett förtroligt samtal. Hvad gör ni här? sporde mannen riddaren af korset, hvarpå grefvinnan fyndigt genmälte: Nin vän, han uppfyller sitt löfte. il fait la guerre aux infideles. Dock, vid dylik otrogenhet är man nu så van, att man likgiltigt genomögnar rättstidningarnes hårresande berättelser cerötver. Men till något annat! Till senaten har i dessa dagar inlemnats en petition med rubrik: Petition mot dekretet af d. 17 Febr. 1852, hvilket dekret, som bekant, så godt som lägger hela pressen i regeringens händer. Petitionären, hr Felix Belley, är litteratör, en Journalist, som under prins Ludvig Napoleons presidentskap utgaf tvenne tidningar efter hvarandra i Dijon, i hvilka han med anmärkningsvärd ifver och ibland betydande personlig risk förfäktade ordningens och det fredliga framåtskridandets grundsatser: den napoleonska dynastiens basis. Men hr Belley har ett fel, hvilket varit honom till hinder på hans bana som politisk skriftställare: han har vissa åsigter om karakterssjelfständighet och aktning för sig sjelf, hvilka synas obegripliga och odrägliga i deras ögon, som anse lojalitet lika med slafviskhet. Hr Belley omtalar i sin petition, huru den dåvarande inrikesministern Billnult förkastat hans utnämnande till hufvudredaktör för den officiösa parisertidningen Pays, i hvars redaktion han befunnit sig en tid förut, ock säger, att skälet för hans kasserande af inrikesministern var, att denne trodde, att SMoniteur var tillräcklig för en kejserl. regering; att de moderataste tidningarne voro de farligaste, emedan de vänjde folket vid diskussionen; att talangen borde systematiskt utestängas från pressen, och att idealet för en god redaktör var en, som icke visste, huru han skulle hålla en penna. I följd af dessa grundsatser, hemtade från barockpolitiken, och af ett annat påstående, hvilket ännu höres, neml. att regeringstidningarnes budget tillhörde regeringen, blef jag underrättad om, att hr Billault påtvang ÅPays, säsom dess hufvudredaktör, en f. d. teaterdirektör, hvilken fullständigt förverkligade hans ideal. Mr Billault var lämplig företrädare till mr Lavalette (nu inrikesminister.) Hr Belley omtalar derpå för senaten sitt samtal med den nuvarande inrikesministern, då han uppvaktade denne för en månad sedan, för att anhålla om tillåtelse att få utgifva en tidning, som skulle kallas La Civilisation, moderat, konstitutionel, men sjelfständig. Ministern srågade, hvilka materiela och moraliska garantier, han kunde erbjuda. Belley sade sig hafva skäl att tro, det han genast skulle erhålla nödigt kapital, då ministerns tillåtelse erhållits; om icke, hade ministern ju makten i sin hand och kunde återtaga tillätelsen. I afseende på den Åmoraliska garantien vädjade han till sina antecedentia och till de tjenster han i pröfningens och farans dagar gjort republikens president. Hr Belley erbjöd, såsom ytterligare borgen för sitt goda uppförande som journalist, att associera sig med tvenne medlemmar af statsrådet, för att ha uppsigt öfver dagens tidning. Men ministern vägrade det oaktadt tillåtelsen. Hr Belley säger: Jag trodde, att jag uppnått gränsen för en passande underkastelse, men det var icke nog. flvad önskade han? Ett erkännande in blanco? En skrifven förbindelse om blind lydnad? Någonting likt upptagandet i den hemliga polisen? H. exc. ansåg ej nödigt att förklara hvad; och han gjorde rätt deri, ty det finnes saker som äro svåra att förstå, då en man anser det för en heder att icke tillhöra affallingarne och hofmännens klass, eller något ännu värre. Petitionären underrättar derefter senaten om en sällsam händelse, hvilken inträffade, medan han ännu tillhörde ÅPays redaktion. Då jag en gång skulle granska de månatliga räkenskaporna öfver utgifterna, anmärkte jag en summa om 400 fres, eom skulle betalas till en person, betecknad med initialerna , M X.4 — ,Hvem är denne M. X.?4 frågade jag, ,Ministeriets employC(. den svarte mannen, ljöd svaret. ,Och hvarför får han dessa 400 fres i månaden?? — Jag vet icke; men jag tror, att det är derför, att ban kan skydda oss mot varningar. — Jag gjorde undersökningar och förvissade mig om, att en ex-president vid en socialist-klubb erhöll liknande subsidier från flera af de stora tidningarne i Paris, utan tvifvel för att på samma sätt skydda dem. . Hr Belley slutar sin märkliga petition med orden: Det åligger eder, herrar senatorer, att förhindra den brand, som hvarken baracker eller militärstaber kunna släcka. Vi hafva gjort tillräckliga uppoffrinear i hloa och nenninoar i moralitet och värdighet