Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 2

pinsam tystnad. Grefven kände att han borde bryta den till hvad pris som helst. — Ni här, min dotter? yttrade han strängt. — Ja min far, svarade hon med fasthet. Jag har kommit hit för att göra er en bekännelse om min kärlek, emedan jag hvarken bör eller vill ha någonting fördoldt för er. — Men hvad hoppas ni då? frågade grefven. Att ni ej är känslolös för våra böner, sade Renaud i det han utsträckte sina hopknäppta händer mot den obeveklige adelsmannen. — Verkligen? utbrast grefven med samma nervösa skratt som han nyss låtit höra. Ni hoppas det? Och ni, min dotter, ni har trott att jag skulle gifta er med denne äfventyrare, denne bastard? — Min far! utropade Blanche i det hon lade sin vackra hand på sin fars läppar, liksom för att hejda det förskräckliga ord som nyss undfallit honom. Jag bönfaller! Vin far! tillade hon i det hon föll ned på sina knän, ni skall hafva förbarmande! Må vara att jag iär brottslig, må vara! jag vet det väl. Men hvarföre har ni låtit mig uppväxa ensam, utau stöd, utan råd, aflägsnad från er, från er kärlek, öfverlemnad åt oerfarenheten? Nej, ni kan ej ha kallat mig tillbaka till er för att krossa mitt hjerta .. — Det fattades er blott att vara otacksam mot mig, afbröt grefven med bitterhet. Stig upp, ni har rågat måttet. — Nej, jag skall skall ej resa mig innan