Göteborgsposten – 23 februari 1866, sida 2

mot den personela styrelsens förskämmande teori. Det är hög tid att ätervända till den sanning, som gör nationer omkring oss nöjda och dynastier varaktiga. Sofismer äro ej institutioner, huru retoriskt de än äro uttryckta. Hvad man brukade säga om elafveriet, kan sägas om 1852 års dekret (ang. pressen); så länge det ej bestrides, kan det bedraga massan, men i samma ögonblick det diskuteras och bekampas, måste det försvinna. Såsom vaktare af de nationala frioch rättigheterna hafven j rätt och gedom konstitutionen makt att begära dess omedelbara återkallande. Bedragen icke eder sjelfva; det sista hoppet för dem, som drömma sig för kejsardömet de arorikaste öden, skall ligga i den kristna och frisinnade civilisationen. Vi äro nu hämmade och doende. Gifven våra lungor den friska och lifvande luft de behöfva, och handlen så, att våra ättlingar skola kunna säga, att fastän det första kejsardömets senat genom sin slafviskhet störtade Frankrike, räddade det andra kejsardömets senat detsamma genom sin sasthet. Det aktstycke hvarur ofvanstående är ett utdrag, är helt säkert i ton och språk det djerfvaste, som tillställts senaten sedan dess tillkomst. Jag blef öfverraskad af dess djerfhet och väntade mig skola få höra, att något särdeles oangenämt händt petitionären. Men nere på slutet af sista sidan fann jag dock petitionen vara daterad ,Genua. Förf. hade ansett det klokt, att ej i Frankrike afvakta petitionens ödo. i