Göteborgsposten – 22 februari 1866, sida 1

rade deremot det innerliga, det själsliga utI trycket. Hans grundsats var Thomas af Aquinos, att nemligen konsten blott då är berättigad, då den användes i Guds tjenst. En framställning gass af det inflytande S. egde öfver konstnärerna, och detta var stort. De fleste af de florentinska konstnärerna inverkades mycket af honom. Äfven Michel Angelo rönte detta inflytande, ehuru det icke måtte varit mycket djupt, ty under samma tid som det borde varit som störst utförde han en staty af en antik Amor, hvilken han lät nedgrätva och sedan utgaf såsom verkligen härstammande från antiken, hvaretter den som sådan sedermera såldes i Rom. Michel Angelo underrättade derefter med ett hjertligt skratt köparen om förhållandet. — Mest inverkade Savonarola på Fra Bartolomeo, som efter hans död nedlade penseln och ingick i ett kloster. Han började dock senare åter, på befallning af sin prior, att måla. Då kom Rafael, ännu en ung man om tjugotre år till Florenz och blef sällskapare åt Fra Bartolomeo, hvars konst, som å sin sida rönt inflytande af Savonarola, nu åter inverkade på Rafael, hvilken troligen aldrig utan sin florontinska period skulle erhållit detta strängt monumentala i kompositionen, som utmärker t. ex. hans stanzer i Vaticanen. Lika stort som Savonarolas inflytande var på konstnärerna lika ringa var det på konsten. Denna vände sig genom honom blott ett ögonblick från den riktning den tagit, och den närmade sig efter honom med lika kraft sitt mål, renhet i teckning. Hans stora fortjenst var att genom honom triheten uttog sin rätt och att vid sidan af den kyrkliga konsten den verldsliga fick ett rum. — Savonarola var ej estetiker, men han var en sanningens kämpe, och, tack vare det eviga sambandet emellan det sanna och det sköna, var, i sist antydda riktning, hans inflytande på konsten stort. Savonarola hade alltid sökt vinna ungdomen, i hvars hänförelse han hoppades finna ett stöd. Han genomdref derföre, att Florens medborgare skulle erhålla inträde i Consilio grande vid 24 år i stället som förut vid 30 irs ålder. Men han missräknade sig. Florens ungdom hade tröttnat vid psalmer och processioner. Den ställde också till skandaler i kyrkan, då S. predikade, och nattliga satuuppträden. Detta var första tecknet till hans sjunkande makt. Den svåraste stöten ick den likväl deraf att fem för förräderi anklagade, ansedda medborgare, at S:s anhänsare afrättades, utan att de törst, såsom lasen bjöd, sått vädja till Consilio grande. Man vörjade tala om brutna lagar, och yttrade att sådant hade ej ens de fördrifna Åediceerna åtit komma sig till last. Savonarola såg att aans makt svigtade, men han bätvade ej derör tillbaka. Han hade aldrig gjort sig nåra illusioner i detta afseende och hade veat att den stund skulle komma, då man af onom skulle fordra mer än af en menniska an fordras. Och likväl uttärdade han under enna kritiska belägenhet en uppmaning till lla Europas furstar angående ett concilium, id hvilket påfvens rätt till sin tron skulle fgöras. Det blef nu en strid på lif och död mellan päfven Alexander VI och munken. älven lyckades hindra Savonarola från att redika och denne drog sig tillbaka. Allhänna tron var den, att Savonarola berelde ig på att göra ett stort underverk, som skulle röna hans lif. Påven skickade en francisanermunk till Florens för att neutralisera enna tro. Franciskanern yttrade, att han ej odde på menskliga underverk, men att han ille jemte Savonarola gå igenom eld, ej derr att han hoppades bli oskadd, utan för att — ————