Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 2

han dock att bekämpa en obehaglig organ, hvilken den lombardiska dialekten gjorde ännu mindre fördelaktig. Han inträffade i Florens och hans rykte spred sig snart. Lorenzo il Magnifico, som hörde talas om honom, gladdes åt honom såsom en förmodad eröfring för Lorenzos platoniska akademi. Han bedrog sig, ty Savonarola var ingen verldsman, erkände ej ens obetingadt den antika konsten, ehuru han uppfattade den. Kanske hade också Lorenzo erfarit en längtan att genom 8. finna en samman bindningspunkt emellan den platoniska filosofien, som utgjorde hela hans lifsåskådning, och den kristna religionen: äfven häri bedrog han sig. Och då började man hviska om Florens af mediceerna sönderritna frihetsbref, om allmänna medel som af Lorenzo användts för privata ändamål; och Savonarolas predikningar, hvilkas läror bjert afstucko mot det mediceiska konstlifvet, vunno allt större populavitet. Savonarola blef kallad proseten at Florens. En egendomlighet hos Savonarolas predikningar, var att de ej voro öfverspända utan blott framhöllo hvad som naturligt och logiskt skulle följa af det rådande förderfvet; en annan egendomlighet var den praktiska riktningen i dessa predikningar, hvilkas mål utgjorde en teokratisk republik, i hvilken Savonarola, tills den blefve ordnad, skulle blifva förste minister. Savonarola var deri lik Luther, att han ej ville återföra kyrkans dogmer tillbaka till den apostoliska tidens, utan i stället förnya dennes moral inom tidens åskådning. Lorenzo var till en tid S:s ifrigaste åhörare och utnämnde honom tillochmed till prior i det dominikanerkloster som låg bredvid mediceernas trädgård. S. tackade honom ej, såsom brukligt var, härför, frågande: Iar jag fått denna upphöjelse af Gud eller af Lorenzo? Lorenzo lät ohöfligheten passera, liksom han ej låtsade sig märka de följande som 8. bevisade honom. Han arbetade dock i tysthet och uppställde emot honom en franciskanermunk (således en af dominikanernas fiender), hvilken skulle öfverträffa honom i vältalighet. Savonarola besegrade honom dock, och så mäktig var dominikanermunkens vältalighet, så oerhördt hans inflytande, att qvinnorna bortlade sin lyx och den som förskaffat sig orättfärdig vinning återbar densamma; ett par nyss gifta lyckliga äkta makar skildes tillochmed för att hvar för sig ingå i kloster. Lorenzo var ännu densamme store, stolte mediceern. Året derefter låg han dock på sin dödsbädd; Savonarola, af hvilken han hört ett gudomligt ord som aldrig gått ur hans minne, var den ende af hvilken han ville mottaga sakramentet och kallades till hans säng. Munken träder fram till den döendes bädd. Trenne vilkor föreskref han för sakramentets utdelande. Det första, att den döende skulle fast tro på Kristi lära och verkan af sakramenterna, besvarades med ja; det andra, att Lorenzo skulle återlemna allt det gods han orättmätigt besatt, besvarades efter långt betänkande ätvenledes med ja; men det tredje, att Lorenzo skulle återgifva Florens den republikanska författning som han orättmätigt röfvat, var för den döende för mycket. Det var uppoffrandet af hans liss mål. Stum betraktade han den oböjlige presten, som lika stum gengäldade hans blick, tills Lorenzo il Magnifico slutligen vände sig mot väggen och — dog. Torenzos son Pietro, som af fadren kallats en narr, men hvars hela fel kanske snarare var att han saknade lycka, fortsatte kampen med Savonarola, hvars statsmannatalanger nu kommo i användande. Trots franska konungen Carl VIII:s motstånd blef dock Savonarola segrare och — folket stormade de förut så älskade mediceernas palats. Florens låg nu som en tabula rasa, på hvilken den ena statsförfattningen lika väl som den andra kunde inskrifvas. Den starkaste behöfde blott välja — och Savonarola var den starkaste. Han började statens ombildning och grunden derför var den, att högsta statsmakten var majoriteten af alla statsborgarne. Detta var en farlig basis. Då Savonarola ej mera var allt inom staten så måste han blifva intet. Han insåg det, men han var stor nog att välja denna enda väg: att utan lön uppoffra sig. — Statsbesluten undertecknades nu Gud, Florens konungoch tills vidare var Savonarola hans förste minister. Under belägringen af det mediceiskt sinnade Pisa, uppstod tillfölje af brist på tillför——