Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 2

tillbaka och visste han ej hvad man vid deras ålder kan ha att säga hvarandra? Han erfor mer förvåning än rörelse, men försökte ej att lemna sin plats. Blanche och Renaud fortforo sålunda utan att störas det samtal de börjat med hvarandra. — Tack för att ni kommit, bästa Blanche, sade Renaud. Jag hade behof af att få träffa er. — Nå än jag då! Jag har ju hela långa tiden sväfvat i okunnighet om ert öde. Men er blessyr är läkt, ni lider ju ej mer, säg? — Nej, lugna er; det är endast mitt hjerta som ännu lider. — Ännu? och hvaraf? — Jag har erfarit allt, Blanche. Jag vet att er far vill gifta er! Men jag har ej samtyckt. — Jag tror er och jag erfar en egoistisk tillfredsställelse öfver att höra er säga det; men likväl darrar jag. — Har ni ej mera förtroende till mig? — Himlen bevare mig från att förlora det! Jag hyser ett oinskränkt förtroende, en blind tro på er, men denne markis de Tourville med hvilken man vill förena er ... — Ni vet hans namn? — Det är ingen hemlighet för någon, Bl:nche, sade Renaud i sorgsen ton. Det första rykte jag hörde vid hofvet i går var detta. — Hvem har underrättat er derom? — Vicomte de Puylaurens sjelf. Han skulle ha be