Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 2

sparat mig denna smärta om han kunnat ana att den han talade om var just densamma som jag älskade. — Han är sålunda okunnig derom? — Utan tvifvel. Jag har sagt honom att jag hyser brinnande kärlek, men jag har ej haft rättighet att nämna att det är till er. — Nåväl! sade Blanche i en ton af fast beslutsamhet, eftersom det blifvit ett allmänt rykte, så är det tid att göra ett slut på den tvetydiga belägenhet hvari jag befinner mig. Vill ni det? — Tala! sude Reuaud med värma. Hvad är att göra? Jag är färdig till allt. — Ni måste geuast begära min hand af min far. — Jag! — Utan tvifvel. Hvad skulle vi annars ha för utväg? Ja, ni har rätt, och det är det som gör mig förtviflad! Märkte ni ej med hvilken köld grefve de ValencC mottog mig i går afton, då vicomten presenterade mig för honom? — Jag såg alltsammans; men jag vill ej längre låta folk tro ett dylikt rykte genom att iakttaga en brottslig tystnad. Jag vill ej behöfva rodna inför någon, isynnerhet ej inför min far. — Ah! Blanche, detta är en större lycka än jag vågade hoppas! mumlade Renaud glad. Oh! om jag endast hade denne markis namn och förmögenhet ... — Ni har någonting bättre än detta, Renaud: ni har ungdom och framtid. Ni är god, Blanche, och jag är lycklig öfver att höra