Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 1

— Huru! ni har ej liksom jag märkt denna I förvånande likhet? ... — Mellan hvilka? — Uellan denne unge baron de Francheterre .... — Och hvem skulle han likna? afbröt grefven synbart förvånad. Men vänta! .... tillade han. När jag tänker noga efter ... ja verkligen, ni har rätt . — Ni finner sålunda att jag hade skäl att bli upprörd. — Det är sannt. Jag har hittills ej kommit att anmärka denna likhet ... men sedan ni väckt min uppmärksamhet derpå, så finner jag att det är någon likhet . — Någon likhet? Säg hellre att det är en fullkomlig likhet. Hvarje anletsdrag, uttrycket i ögonen, småleendet med ett ord alltsammans ! — Slumpen har sina besynnerliga nycker! utbrast grefven. — Slumpen? Ja, det är slumpen .... det kan ej vara något annat än slumpen .... huru skulle man i sjelfva verket kunna tillåta sig att tro något annat? ... I sanning om jag ej vore så fullkomligt ötr ertygad att den stackars Jeanne .... jag skullo då kunna tro .... — Hvad skulle ni tro? — Att baron de Francheterre är hennes son! sade markisen med låg röst och i det han häftigt tryckte herr de Valencs arm, som han fattat. — Har ni något skäl att misstänka henne? — Intet, det svär jag er. I — Huru skulle det då kunna vara möjligt? utbrast,