Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 1

—————— fånge, som besitter en mindre vanlig grad af bildning, blef hans lärare och började undervisa honom. Eriksson, som har goda förständsförmögenheter, har fått sin själ öppnad för kunskapens och dermed äfven för religionens ljus. Hans sinne mildras och hans tankekraft skärpes. Han är ej längre som djuret en slaf under råa begär. Genom hans stigande upplysningar bli dessa med hvarje dag mera, i st. t. att förut ha varit hans tyranner, hans tjenare, bundna under en genom upplysningen mer och mer förädlad viljas lag. Ingen tviflar nu på, att den nyss så olycklige mördaren skall kunna återvinnas till samfundet och bli en god och nyttig medborgare. Detta exempel ger ett ytterligare stöd åt pligten för ett upplyst statssamfund, att mildra sitt straffsystem och allmänt i detta börja tillämpa principen af att vilja förbättra, törädla. Nämnde Eriksson skulle enligt lagen, som fordrar lif för lif och tand tör tand, hafva afrättats. Men hade ej staten här begått ett grymt mord, då, såsom det nu visar sig, den tråntagit en menniska lifvet, hvilken kunnat förädla sig och blifva en god samfundsmedlem? Helt visst, och det hade varit ett brott. Dödsstraffets dagar i den europeiska lagstittningen torde emellertid snart vara till ända, möjligen med undantag af vissa utomordentliga fall, men borttages det, bör man äfven vara beredd att af fängelserna göra törädlingsanstalter för dem, som ännu äro i stånd ull att kunna förädlas, att sätta andens vilja ötver kroppens förnuft öfver de råa begären. Det skall skrida derhän, vi äro derom fullt öfvertygade, ty frågan är af dem, som aldrig kunna falla, utan kommer ständigt åter fram och för hvarje gång tillegnar sig allt större område, får allt fastare fot i allmänna medvetandet. Vi ha äfven glädjen af att se ett nytt straffsystem hafva kommit upp, hvilket synes egnadt att skola göra epok, neml. det irlandska, hvars skapare är sir Walter Oroften. Såsom en intressant tidsföreteelse, vilja vi här orientera läsaren i detsamma: Det egendomliga i det irländska systemet ligger ej i något nytt, utan lika mycket i ett sinnrikt begagnande och harmoniskt sammanlogande af den äldre fängelserättens goda beständsdelar. Hvarje af domaren ådömdt tidsmått af straffarbete kan efter fångens uppförande i fängelset förkortas af fängelsedirektionen genom vilkorlig frigifning (med fripass). Denna regel är gemensam för alla fångar. För öfrigt är straffbehandlingen olika för män, qvinnor, unga personer och barn. För männens del finnas alltifrån strafftidens början tills fullständig frihet inträder följande grader: 1. Cellfängelset, 2. Den gemensamma arbetsanstalten, 3. Öfvergångsanstalten, och 4. Frigifningen med fripass. Hvarje manlig fånge börjar sålunda i Cellfängelset; den vanliga längden för denna fängelsetid är 9 månader; den kan förkortas med 1—2 och förlängas med ända till 3 månader, allt efter fångens upptörande. Cellsystemet tillämpas icke enligt den fullständiga afspärrningens metod. Fången undervisas, uppbygges och sysselsättes; men hvad det sista angår, är arbetstvånget här det underordnade, och fången kan ej förvärfva sig några arbetspenningar. Efter att i cellen hafva mottagit intryck och känslor, som endast ensamheten gjorde möjliga, men hvilka å anIra fortsatt ensamhet i allmänhet icke skulle kunna bevara och än mindre göra fruktbrinsande, öfvergår fången till det gemensamma arsetet. Detta är ej någon öfverflyttning från n del af fängelset till en annan; det är en ullständig förändring at ställe och omgifning. Det gemensamma arbetet förrättas mest på Spike Island, en befästad ö i hamnen vid Jork; det uttöres i det fria och består i jord