Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 1

BES DJTLA ar I nuset N:o 5 vid Smedjegatan. och handarbete. Arbetet är hufvudsaken; undervisningen fortsättes; men träder mera i bakgrunden. För fångarnes förbättring söker man isynnerhet verka genom deras klassificering efter uppförande och värdighet och genom deras uppflyttning från en lägre till en högre eller nedflyttning från en högre till en lägre klass, i det den för vistandet i hvarje klass föreskrifna tiden kan förkortas eller för längas. Skillnaden mellan klasserna ligger icke i arbetstvånget (det är ungefär lika för alla), utan i vissa yttre momenter, såsom klädedrägten, en och annan frihet och små gunstbetygelser; den uppenbaras genom klassmärken, som bäras på drägten. Fången kan förvärfva arbetspenningar, dock icke som rättighet, utan blott såsom nådebelöning och endast efter ringa måttstock, hvilken är olika för de olika klasserna; förvärfvade arbetspenningar kunna förverkas. Då nu fången genomgått alla klasserna, afgör fängelsedirektionens ordf., i mån af hans visade uppförande, om han skall förbli i samma straffstadium och der tillbringa den fulla strafftiden efter domens ordalydelse, eller om han skall öfverflyttas till en öfvergångsanstalt. Fattas detta sista beslut, så inträder fången i straffets tredje stadium, och det är detta, som isynnerhet törtjenar uppmärksamhet. Att låta det, som vunnits genom de förutgångna straffbehandlingarne, till en viss grad stå sitt prof, samt närma samfundet och brottslingen till hvarandra, det är ändamålet med öfvergångsanstalterna. Brottslingen skall här, såsom Crofton sjelf uttrycker sig, ställas så, att han blir tillgänglig för frestelsens angrepp, och att allmänheten erhåller tillfälle att öfvertyga sig om hans förbättring, flit och duglighet i allmänhet taget. Af sådana öfvergångsanstalter finnes det i Irland 3; i den vid Lusk, sysselsättas fångarne, som bo i flyttbara jernhyttor, 50 i hvardera, med uppodling af ljunghedar. Disciplinen är väsentligt olika med de förra straffgradernas: klädedrägten är hvardagslifvets; fångarne bemötas som om de handlade under eget ansvar; för att ge dem tilltälle att ådagalägga fasthet, användas de ständigt som bad, och små summor anförtros dem för att på egen hand göra inköp. Der straffas icke; men brott mot ordningen verkar nedflyttning till en af de föregående straffgraderna. Af arbetspenningarne, hvilkas utbetalande beror dels på uppförandets beskaffenhet, dels på det förrättade arbetets värde, få de fritt förfoga öfver hälften. Undervisningen har en öfvervägande praktisk riktning; den meddelas i form af föreläsningar, under hvilka fångarne uppteckna, hvad som synes dem isynnerhet vara af intresse. Uppför fången sig på ett tillfredsställande sätt i öfvergångsanstalten, och får han säker utsigt till en tjenst eller annat redligt förvärf vid sitt utträde ur tjensten, uppnår han slutligen det sista stadiet innan fullständig frinet meddelas, neml. frigifning med fripassx). Förvärtvandet af den utsigt till tjenst eller lylikt, som sålunda erfordras, underlättas derizenom, att de arbetspenningar, öfver hvilka ången icke förfogar (och enl. hvad erfarenheen visat äfven de flesta af dem, öfver hvilka an eger att förfoga), användas till att ställa vorgen för den frigitne uti hans nya ställning: )fver de med tripass frigifna har polisen sträng illsyn, och fripasset kan när som helst återcallas. Då strafftiden är ute, bortfaller den lirekta tillsynen af polisen, och fullständig frinet inträder. ) De, som ej anses härtill värdiga, förbli hela trafftiden i en af straffanstalterna. De oförbätterliza, hvilkas antal Crofton beräknar till 25 proc. af orbrytarne, borde enligt Croftons äsigt inspärras ör lifstid, så fort som oförbätterlighet tillräckligt becrästats.