Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 1

strålar från vårsolen trängde in. Solljuset och den varma luften återgåfvo honom så småningom hans själslagn. IIan gick framåt utan mål, när han hörde klockorna i SaintGermain-lAuxerrois ringa. Maskinmessigt stannade han och lyssnade till detta ljud samt betraktade kyrkan. — Der är frid, tystnad och glömska! .. mumlade han. Utan att precist göra sig reda för hvad han gjorde styrde han med dessa ord sina steg mot templet och inträdde der. En djup stillhet herrskade i kyrkan, hvarest här ooh der de troende knäböjde och uttalade sina böner. Markisen stödde sig emot en af pelarne och lät sina blickar irra omkring i templets inre. Plötsligt fästades hans nppmärksamhet pa tre personer som han fullkomligt väl kände och hvilka befunno sig ensamma i ett sidohvalf. Man anar att dessa tre personer voro Blanche, Renaud och Susanna. Knäböjande vid hvarandras sida, samtalade Renaud och Blanche i låg ton. Bakom dem stod Susanna och höll en öppen bok i sina händer; men hennes blickar irrade omkring i kyrkan, spanande öfverallt. Markisen dolde sig så mycket han kunde bakom den pelare mot hvilken han stod lutad, för att kunna se utan att blifva sedd. Han skulle också gerna velat höra; men Susannas vaksamma öga skulle helt visst ej tillåta honom att närma sig tillräckligt hvarför, utan att hans närvaro blefve upptäckt. Hvad kunde det för öfrigt gagna honom att höra deras samtal: Såg han ej fulikomligt väl att dessa båda unga personer kände hvarandra sedan långt