Göteborgsposten – 20 februari 1866, sida 1

L— ————— a a a —— säledes redan stor nog genom de enskildes prenumerationsmedel, och staten behofver ej ytterligare dermed belastas. Eller skulle regeringen börja frukta konseqvenserna af den envaldsmakt den sjelf ammat och inse vådan af den enväldiga pressens inflytande samt finna nodigt att sjelf ingripa? Manne det kan sägas om regeringen som om Aristofanes, att han såg folkledarne slitas om folkets ynnest och en af dem slutligen herrska enväldigt ? Är meningen att Positidningen skall bli en smula konservativ, då behoss understöd, men torde då ej gifvas från den sida, hvarifran man nu påräknar bifall. Visan om det allom bjudande och rådunde folket och dess ofelbara domar är väl ljuflig, och menigheten kan väl vaggas till slummer, men den kau möjligen också väckas, t. ex. vid valen till kamrar. Det torde då snart nog bekräftas, hvad den nya riksdagsordningens motståndare befarade att pressen skall deherrska valen; men allt pressvälde är ett dåligt regemente, antingen det utgår från regeringens eller från andra tidningsbyråer. Talaren afslog således allt understöd, ty om tidningen skall vara liberal, så är anslaget öfverflödigt; skall den vara konservativ, så förlorar den snart sitt inflytande och penningarne äro bortkastade. Om regeringen allt hittills kunnat undvara en egen organ med den gamla representationen, skulle den väl då finna sig behöfva ställa den nya under inflytande af sin egen organ? Om så är, må då regeringen söka göra sin myndighet gällande mot den nya representationen, utan att af den gamla fordra medlen dertill. Talarea fann det vara en pligt att rynka pannan, äfven om det ej väckte någon uppmärksamhet. Afven d:r Sandberg och kyrkoh. Wennerström talade em et propositionen. D:r Almqvist beklagade den förste talarens bittra utfall, och anmärkte att det icke varit riktadt mot utgiften, då ståndet ej gjort sig kändt för allt för stor sparsamhet, utan det endast uttryckte en illa dold harm öfver hvad under denna riksdag blifvit beslutadt. Talaren påpekade föröfrigt, att, om det är sannt att vårt land har den sämsta press i verlden, det väl icke vore underligt om den bästa ministeren ville ha en egen organ att leda opinionen på ett förstandigt och sansadt sätt; yrkade föröfrigti bifall. Professor Ribbing erkände fördelen af att forntidens fysiska strider mellan olika meningar och intressen blisvit flyttade in på diskussionens område, samt i följd deraf ansåg pressens tillvaro nödiz i hvarje koustitutionelt samhälle. Om regeringen efter nya riksdagsordningens antagande förklarar sig behöfva denna form, detta vapen för uttalande af sina asigter, så borde förslaget derom understödjas, om ej sent finansielta hinder möta. Talaren gillade ej den nya riksdagsordningen, men ansåg, elter dess antagande, bland alla pligter den främst att ge regeringen alla medel hvarigenom den kan bli stark. Och då dessutom ej kan nekas att, hur nödig pressen än må vara, mycket ogräs inom den uppvuxit både i politiskt och andra afseenden, så ville talaren såväl ur rent politisk synpunkt som i den allmänna bildningens intresse understödja propositionen. För samma åsigt talade doktor Säve, domprosten Björling och prosten Ljungyren. Doktor Lindgren insag regeringens behof af en egen organ, helst han sjelf flera gånger bidragit till insamlingar för sådant an lamal, ehuru dessa aldrig förmått uthärda konkurrensen med andra tidningar, men beklagar att regeringen nu vill nedstiga i tidningsredaktörernas led. Då för öfrigt nu nästan alla tidningar och främst Aftonbladet, äro ministeriella, så voro ingalunda orimligt att regeringen föresloge nämnde blad ett ackord att mot lämplig ersättning öka dess upplaga; derigenom skulle vinnas samma ändamål, utgiften bli mindre och regeringen ej behöfva nedstiga tili tidningsredaktörernas leder. Doktor Sandberg instämde med professor Ribbing, men ansåg saken obehöslig, så länge regeringens åtgärder hyllas af de stora tidningarne, som redan ega ett fruktansvärdt inflytande. Göra de det ej, så blir gåfvan föraktad och oläst. Det skall då heta att den e talar sannt, att den har munlås och är salarierad. ÄÅsven kyrkoherden Olterström talade för bifall, men fann smärtsamt att höra uppspelas somma tonart som förra riksdagen, att höra den bli allt skarpare och se hvarje tillfalle begagnas att utgjuta sin galla öfver riksdagsordningen och franska traktaten. Tal. beklagade att standet skall astråda från representationen med ett sådant minne, som det bereder si. genom utt ständigt uppträda mot regeringen och allt hvad derifrån kommer. I borgareståndet uppträdde i samma fråga först Hr Henschen, som önskade ett ännu större anslag för att tidningen i föreslaget syfte skulle få än större spridning samt dess pris för allmänheten kunna sänkas till 10 rdr. Hr Ridderstad visade att tll det af regeringen föreslagna målets ernående anslaget kunnat vara 13,000 rdr lägre, förordade legala annondernas borttagande från Posttidningen samt utgifvande af ett särskilt blad, som skulle ställas emb tsverk och kommunalmyndigheter till disposition samt var