Göteborgsposten – 17 februari 1866, sida 1

(4 gad. Redaktören af en då utkommande, numera upphörd tidning erhöll en dag från en utländsk qvinlig virtuos på piano, en förbindlig skrifvelse, jemte en deri innesluten biljett till hennes konsert, som skulle gifvas dagen derpå. Af en eller annan anledning blef han förhindrad att närvara vid densamma och påmintes först derom, då han sent på aftonen konsertdagen hemkom och hans ögon föllo på konsertgitverskans artiga biljett. Hvad var att göra? I största hast och i allmänna ordalag nedskrifver han några rader om konserten och slutar med följande ord: Den unga och täcka konsertgifverskan skördade det lifligaste bifall för sin utomordentliga skickiighet. Och slutet på historien? Konserten blef ej af, tror ni kanske, jo, vaserra, men konsertgifverskan hade minst sina 40 på nacken, var ful som en viss notabilitets fru mormor, nyttjade blåa glasögon och hade under hela aftonens lopp icke kunnat aflocka sin publik ens en enda applåd. Vår redaktör kunde emellertid trösta sig med att den förgrymmade konstnärinnan, som tagit alltsammans för den bittraste ironi, redan samma dag vändt lärdomssätet ryggen, pesterande öfver både dess publik och dess recensenter.