Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 2

qvinnor, som styra ofantliga riken, sprida kring sig en ädlare kultur samt till och med gå i spetsen för de stora härnadstägen. Men, invända motståndarne, dessa qvinnor höra endast till undantagen, då det väl snarare är tillfällena som böra räknas dertill, dessa tillfällen till själsodling som för qvinnan varit så få och dem mannen medelst hundradetals lagar lyckats förebygga eller inskränka. — Man vågar dock ej bestrida qvinnans lämplighet för läkarekonsten; men då man förnekar henne sinne för vetenskaperna, glömmer man att en eller annan af dessa ingår såsom vilkor för läkarebildningen. Och hvarföre skulle icke qvinnan likaväl som mannen kunna göra sina rön inom de kemiska laboratorierna? Hvarföre icke med samma framgång som han förstå införlifva sig med växtrikets under och i sin ordning meddela dem åt andra? — Men det mest öfverraskande i reservationen är påståendet om qvinnans olämplighet för de Åhögre platserna inom kansliet och de administrativa verken. Hon, hvars kön lemnat verlden så många litterära mästerverk, hvartill väl i första rummet fordras att kunna skrifva modersmålet, hon skulle icke, mutatis mutandis, kunna uppsätta ett embetsbref, ett cirkulär, en promemoria med mera dyiikt, som utgör expeditionssekreterarens högsta konst! När och huru qvinnan råkat i denna underordnade ställning, som mannen af gammal häfd äflas att finna så naturlig för henne, det vet ingen. Men de finnas som tro att en tidsålder funnits för henne då hon icke allenast innehaft likställighet med mannen, utan till och med stått öfver honom. Man finner många sannolikheter derför i folkets myther, hvari qvinnan ställes så högt, att hon såväl i söder som i nord representerar ödets makt, för hvilken sjelfva gudarne sig böjde, och man antager, på grund deraf, att hon omöjligen kunnat vara af sådan betydenhet i den gamla gudaläran, om hon i verkligheten alltid varit den förbisedda, ja snart sagdt tillspillogifna varelse som hon sedan så länge varit Mahända grunda sig mannens privilegier på en revolution, der den fysiska styrkan segrade, hvarefter qvinnan, nedryckt från sin höga plats, blef mannens fånge. Säkert är att några länkar af bojan ännu i dag hänga qvar, och man har ett profstycke på metallen just i denna reservation. Ingenting är då naturligare än den känsla som oupphörligen manar henne att höja sig ur sitt ovärdiga underdänighetstillständ, och ingenting heller mer upprörande än hvarje försök från mannens sida att hejda henne på en bana, som måste vara Guds egen utstakade väg, ty icke ställde Han könen emot hvarandra på jorden såsom förtryckare och förtryckta. Sannt är, att mannen i yttre måtto egnar qvinnan all tänkbar dyrkan, fast det väl kan vara tvifvelaktigt haruvida icke hans hyllning mera skadar än gagnar henne. Det är riddartidens öfverdrifna artighet som alstrat koketteriet, säger en fransk författare. Märkbart är ock, att hon från den tiden förlorar något af den själsstorhet som utmärker den gamla romarinnan eller spartanskan. Hon framstår mången gång såsom en paraddocka, smyckad med bergens och hafvens dyrbaraste skatter, men som sjelf icke rätt vet på hvilken fot hon skall stå och vågar knappast visa den af fruktan att den icke är nog liten. Emellertid är qvinnan ännu våra festers sjelfskrifua gudinna, fast gudinnan sjelf sällan får vara närvarande. Men börjar hon nu, uppmuntrad af vår dyrkan, att tala om utvidgade rättigheter, fordrar hon af sin tillbedjare någon jemnlikhet, då är det slut med komplimenten, då uppmanas hon att sköta sitt heliga kall, som det heter. Hvaruti detta kall skalle bestå, derom tänka vi olika. Somliga anse hennes uppgift vara att hemma styra och ställa till vår trefnad och beqvämlighet, kanske fläkta flugorna från oss när vi sofva middag; andra, att hon ekall hålla köket vid makt, ehuru det kan vara tu tal om ej mannen bättre lämpar sig för denna afdelning. då han onekligen i den vägen eger en mer förfinad smak an hon, och nog möter man ofta män af hög samhällsställning, hvilka röja sådana anlag för ifrågavarande hushållsdetalj, att man verkligen kunde tro dem ha misstagit sig om sin rätta kallelse på jorden. De bättre anse hennes kall vara att uppfostra våra barn, göra dem till goda menniskor och nyttiga medborgare — medborgarinnan kommer mera sällan i fråga. Men hon, som skall uppfostra andra, hon får ingen uppfostran sjelf. Hvilka upplostringsverk inrätta vi för henne? Hvilka skol: hus bygga vi för henne? Snart sagdt inga. Och när man en gång allvarligen sätter sådant i fråga och ändtligen lyckats bekomma en handling sådan som detta utskottsbetänkande, hvilket billigar några af hennes anspråk, då uppträder en skara reservanter, upptornande svårighet på svårighet. Men att fordra det hon skall uppfostra slägtet, på samma gång hon förnekas de behöfliga medlen dertill, det är lika orimligt som att fordra guld ur den grufva man raserar. Talaren befarade ej att qvinnan skulle mycket tvista med mannen om platser i statens tjenst. För makan eller modren blefve hemmet icke mindre kärt derföre att hennes menskliga och medborgerliga rättigheter blifvit fullt erkända; hon skulle med mera tillförsigt egna sig åt sina barns uppfostran, när hon kände sig förmögen att bättre än förut kunna verka för detta mål, och hon skulle med mindre oro emotse en möjlig förändring af familjens välstånd, när hon visste att kretsen för hennes verksamhet vore utvidgad och med denna äfven tillgångarna att försörja sig och de sina. Men att förneka den ogifta qvinnan rättigheten att, likson mannen, ärligen försörja sig i den riktning hennes anlag eller bildning bestämma, det är himmelskriande, och det blir dessutom en nationalförlust, om man undantränger henne från platser dem hon mången gång med större skicklighet och med mindre kostnad för det allmänna kunde fylla. Med anledning af en ledamots skämtsamma anspelning på en liten komedi, som talaren i sin ungdom skref och hvaruti efter hundra år qvinnan framställdes som despot och mannen i sin ordning som den sörtryckte, förklarade talaren, att det långt ifrån varit hans afsigt att gyckla med qvinnans emancipation. Tvärtom ville han dermed framställa en spegel, för att visa den manliga delen af publiken hvad qvinnan fått uthärda under sitt långa korståg genom tidsaldrarna. För öfrigt skulle talaren för omvexlings skull gerna se mannen i allmänhec dan sande efter qvinnans pipa, hvilket ditintills blott undantagsvis skett, ehuru talaren nog förutsåge, atl mannen icke skulle dansa med samma grace som hon iakttog och den hon, icke ens under sitt djupaste betryck, kunde glömma. Slutligen instämde talaren i utskottets beslut glad öfver hvarje steg, som närmar till likstållighet könen emellan, troende fullt och fast, att den dag 42 (lactets mildare och försonligara krafter trädt