Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 2

kunde återhälla sin sinnesrörelse. Jag tackar er, vicomte. Törs jag bedja er om en ytterligare tjenst? — Tala, min vän, tala. — Vill ni presentera mig för de Valenec? — På ögonblicket; följ mig. Med desssa ord styrde vicomten mot den grupp som under några sekunder utgjort ämnet för de båda unga adelsmännens samtal. — Her grefve, sade han i det han vek åt sidan för att låta Renaud synas, tillåt mig att för er presentera herr baron de Francheterre, som anhållit om denna ära och som ber er att, i händelse ni hyser det minsta groll emot honom, glömma hvad som gifvit anledningen dertill. Grefven bugade sig stolt och hans ögonbryn rynkades märkbart. Likväl var han för mycket ädling för att ej svara: — Jag kan ej hysa något agg emot herr de Francheterre för en lättretlighet som vid hans ålder är mycket ursäktlig och som jag längesedan både ursäktat och glömt. — Jag tackar er, herr grefve, yttrade han i upprörd ton, för er välvilja och ert ädelmod. Ingenting ligger mig så mycket om hjertat som att i en framtid göra mig förtjent deraf. Blanche hade rodnat och vändt sig bort för att dölja sin rodnad. Beträffande markis de Tourville, som i denna presentation ej haft någon roll att spela, så var det likväl just han som tycktes ha erfarit största intrycket deraf. Han blef rysligt blek. Hans blickar, envist fästade