Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 2

på Renaud alltifrån det ögonblick han blef honom varse, uttryckte en förvåning som nästan gränsade till fruktan. Alla menniskor observerade honom. Till och med Blanche blef, oaktadt den våldsamma sinnesrörelse hvari hon befann sig, frapperad af det egendomliga uttrycket i markisens anlete. Hvad Renaud beträffar, så hade han först ej märkt något, men när han såg allas uppmärksamhet riktas på herr de Tourville, betraktade äfven han honom och blef förvånad öfver den hastiga förändring hans anletsdrag undergått. Markisen återhemtade sig dock hastigt, då han fann sig vara föremål för den allmänna uppmärksamheten. — Baron de Francheterre .... hörde man honom likväl mumla, liksom om han rådfrågade sina minnen. För att göra slut på denna brydsamma situation gjorde grefve de Valencå en ytterligare bugning och förde Blanche derifrån. — Kommer ni med, markis? frågade han. — Jag följer er, svarade herr de Tourville, i det han aflägsnade sig jemte dem, likväl efter att först ha kastat en sista blick på Renaud. Alla tre försvunno bland hopen. När de voro borta utbrast vicomte de Puylaurens i ett hjertligt skratt. — Det var verkligen den egendomligaste presentation jag någonsin varit med om, utbrast han. Grefven var så kall som möjligt; hans dotter vände bort hufvudet ... Ah, min vän! Hvad tusan har ni gjort denna familj?