Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 1

Den inom konstitutionsutskottet af adelns och presteståndets ledamöter bildade oppositionen arbetar lika oförtrutet som resultatslöst för att få sak med regeringen. I två dagar ordades vidt och bredt om den af ecklesiastikministern förordade och af regeringens öfriga ledamöter tillstyrkta åtgärden om att låta två församlingar vid inträffad komministersledighet kalla sjerde profpredikant. De högvördige ledamöterna ansågo berörde tillätelse ytterst klandervärd och beklagade högeligen att regeringen visade så stor undfallenhet för församlingarne, hvilka hade bort nöja sig med någon af de tre sökande, som på förslaget blifvit uppförda. Men allt bevekande tal till trots, lyckades de andliga fäderna inom utskottet icke att få medhåll af någon annan än ordföranden, och till råga på oturen blef det ändock vid anställd votering ej mer än sex röster (mot 17) för 107 reg. t. tillämpning på ecklesiastikministern. Derefter företogs den andra af Björkman i bondeståndet framburna, mot finansministern riktade anmärkningsrullen, hvilken legat inuti den stora rullen, som egentligen har gjort Björkman till en historiskt märkvärdig person. Den sistnämnde rullen afsåg, som ni torde erinra er, den franska handelstraktatens afslutande, hvaremot den förstnämnde åsyftade näpst å finansministern i första rummet, derföre att regeringen icke tillsatt den sista tullkomiteen protektionistiskt utan i frihandels-syfte. Utiskottets ordförande jemte två andra adliga ledamöter, samt alla sex presterna, togo varmt parti för den Björkmanska anmärkningen och ansågo den fullkomligt befogad. Alla de öfriga ledamöterna i utskottet godkände på olika skäl regeringens åtgärd. Hr Carlen lärer företrädesvis gått ganska illa åt den så besynnerligt sammansatta oppositionen. Doktor Lindgren uttryckte sin stora förvåning öfver den inom borgareoch bondestånden så plötsligt inträffade åsigtsförändringen, så olik de grundsatser som dessa stånd hyllat ännu för sex år sedan. Derpå svarades å andra sidan, att med än mera skäl kunde man förvåna sig sfver den förändrade position som utskottsledamöterna at de begge privilegierade stånden, och isynnerhet presteståndet, så plötsligt intagit, hvilken position häntydde derpå, att de som intagit densamma ifrigt bemödade sig att bringa den nuvarande ministeren på fall. Vid slutligen anställd votering ogillades den