Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 1

BRenand bugade sig ödmjukt och fattade den hand brodren till konungen räckte honom. Derefter höll han sig orörlig och lät sina blickar irra omkring i salen, sökande den han helst af alla ville finna; upptagen af denna enda tanke stod han likgiltig för allt det buller som omgaf honom, då en hand tryckte hans. Renaud upplyfte lifligt hufvudet och varseblef en behaglig gestalt som i samma ögonblick försvann in i en angränsande salong. Han kunde ej misstaga sig. Denna qvinna var Blanche! Han anade snarare än han såg det, ty den unga flickan vände sig ej om, och hon hade smugit sig så hastigt förbi honom att Renaud ej haft tid att se hennes ansigte. Han ämnade skynda efter henne, då han kom att tänka efter att han aldrig blifvit officielt presenterad för grefve de Valenc6 hvilken, utan tvifvel var den kavaljer som förde den unga flickan vid armen. Han kastade en blick af afund på denne kavaljer. Nej, det var ej grefve de Valencc. Renaud blef tvungen för att kunna hålla sig uppe att stödja sig mot dörrpelaren; det skymde för hans ögon; ett ögonblick trodde han att han skulle falla i vanmakt. Han följde på afständ den unga flickan under det han plågades af en obeskriflig ångest samt kastade hatfulla blickar på den okände som förde hennes arm. I samma ögonblick varseblef han grefve de Valence som småleende nalkades sin dotter. Blanche lemnade hastigt den som ledsagade henne och tog sin fars arm. Renaud andades åter.