Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 1

— — et—— Korrespondens från Köpenhamn. Den 14 Februari. Vi hafva, likasom ni, äfven haft trihandelsfrågan på tapeten inom vår nationalrepresentations förhandlingar. Den 8:de dennes öppnades neml. i riksrådes folkething diskus sionen om våra finanser, hvilket tillfälle några talare begagnade, för att yttra sig öfver landets hela finansiela system. C. V. Rimestad, utgitvare af tidn. Dagstelegrafen, och 4. Hage voro af den mening, att det säkraste medlet att förbättra vår ekonomisk ställning, ty denna behöfver för statens del förbättras, vore, att strängt genomföra ett frihandelssystem, om detta ock skulle kräfva stora ansträngningar at oss i den närmaste framtiden. Jag tviflar ej om, att verkan af frihandelssystemets oinskränkta införande skulle bli för oss stor och gagnande, men det fordras tid att genomdrifva en så omfattande förändring, och vi stå inför ett deficit af 2,194,618 rdr 91 skilling danskt. Denna summa måste betäckas, och härtill föreslår regeringen, att en hos hertigdömena innestående restfordran samt en allmän krigsskatt skola tjena. Men emot denna skatts utkräfvande uppresa sig åtskilliga svårigheter, bl. a. den att förlidet års skörd var ringa, så attpenningetillgången hos allmogen är knapp. Det skall derför vara riksrådets uppgift, att åstadkomma jemnvigt genom att inskränka bevillningen af de stora utgifter, som uppförts i budgettörslaget, och uppmärksamheten skall företrädesvis bli riktad på minskning i utgifterna för militären. I landsthinget har den varme patrioten Orla Lehmann upprest sig mot tanken på, att Danmark skall afväpna och bli ett Åmonarkiskt Hamburg), utan ville tvärtom, att vi alltjemnt skola söka att utveckla vår motståndskraft, så att vi kunna stå fullt rustade, då kriget kommer, och det måste komma, om Danmark icke redan gått under. Inom solkethinget behandlades i Lördags frågan om anslagen till marinministeriet. Härvid yttrade A. Hage bl. a: Det sätt, hvarpå flottan gagnat under de två sista krigen, har kommit mången på den tanken, att vi helst borde nedlägga vårt försvarsväsen. Orsaken till den dåliga tjenst, flottan gjort, ligger deri, att hon varit illa kommenderad, ty det finnes knappast något tolk i verlden, som har bättre sjömän än vi. Men ett folk, som man kan visa, hvad man visat oss, att de två, som förlorade Als, blefvo dekorerade, kan endast tå dåliga besälhafvare (hör). Jag delar ej den åsigt, att vi skola afväpna, men tror, att vi skola söka vårt värn i våra fartyg. Den tid måste komma, då vi stå i förening med hela det öfriga Norden (hör). Detta är mitt hopp, derförutan skulle jag icke mer ha något hopp qvar. Så stärkande dessa ord voro, så modlösa föreföllo deremot Jespersens. Som kommit till det resultat, att vi icke böra upprätthålla marinen... Hafvet är ej längre danskarnes väg till berömmelse och makt; den sista återstoden af vår berömmelse gick förlorad vid Als den 30 Juni 1864. Vi skola icke försöka att vara krigförande makt, hela krigsoch marinministeren med allt hvad dertill hörer, kan mycket väl undvaras, hvad som behöfves af detta slaget (till försvar mot röfvare) kan gerna sortera under inrikesministeriet. Men Y. Schöler tog denne paradoxmakare i upptuktelse, förklarande, att vi böra göra allt hvad vi förmå, för vårt sjöförsvar; vi må heldre afskaffa kultusministeriet och prester, ty derigenom skall kristendomen likväl icke förgås, än vi böra afskaffa armå och flotta, ty de äro för Danmark nödvändiga. — Så röra sig motsatta meningar, men allt större terräng Ainner dock det parti, som ser med förtröstan framtiden an i gemensamhet med det öfriga Norden, och jag skulle i detta fall knnna om