Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 1

arabiska hamnar, så fortfara grekerna att hermctiskt afstänga sig från den öfriga verlden och ålägga en hvar som kommer ifrån Medelhafsländerna en karantän af 8—11 dagar. Man inskränker sig till införsel af de vigtigaste artiklar; hvarje spekulationsaffär förbjuder sig at sig sjelf. De talrika yrkesidkande som lefva af trämlingars besök, båtförare, värdshusvärdar, dragomaner och butikegare bli ruinerade. Denna förlust är så mycket kännbarare. som, efter hvad man vet, förvärfskällorna alltid flyta mycket sparsamt i detta land. Angbåtskaptenerna börja också att på egen hand taga repressalier. På ön Kephalonia ville man nyligen icke lemna en af Lloyds-bolagets ångare proviant, och först då kaptenen förklarade, att han i sådant fall hvarken sknlle lemna eller mottaga post och passagerare, betänkte man sig och tillät det begärda sändas till fartyget. — Det är med ett ord hög tid på att Europa upphör att med tålamod åse denna stats eländighetstillstånd och gör dess ståndpunkt klar midt under den eländigaste existens är folket här ytterligt arrogant. Den civiliserade verldens offentliga moral slås med verkligt hån i ansigtet. Jag vill i minnet återkalla tvenne saker som hände förliden sommar och hvilka bevisa att om synderna någonstädes ropa till himlen, så är det här, Då i Juli koleran rasade i Alexandria och alla togo till flykten, kommo äfven tvenne öfverfyllda segelfartyg till Syra och förklarade sig beredda att undergå den föreskrifna karantänen af 14 dagar. Syra eger ett stort och rymligt sjukhus, som rikligt låter sig betalas af dem som begagna det. De höga sanitetsanktoriteterna ansågo likväl att deras älskade undersåters helsa vore hotad, och förvisade medelst hotelse af två små krigsskepp de arabiska gästerna till den klassiska ön Delos, nu fullkomligt öde och nästan utan ett enda hus. Der utsattes de olyckliga, omkring 450 till antalet hvarvid, då inga försigtighetsmått vid debarkeringen iakttogs, omkring 20 personer drunknade. Fartyget måste ankra i öppna hafvet; de under vägen aflidna förblefvo liggande på däcket, då den grekiska vidskepelsen alldeles förbjuder vidrörande af lik. Fem långa dagar och nätter lemnade man de olycklige utan lifsmedel och vatten, och blott de främmande konsulernas itrigaste föreställningar föranledde slutligen att man anskaffade föda. Nära hälfton af dessa menniskor, deribland qvinnor och barn, hade under tiden aflidit at hungersnöd, ty denna hade kommit i slället för koleran och af hela transporten kunde blott en ringa del bibehållas vid lif. — Det andra fallet inträffade vid Corfu, hvarest en från Konstantinopel kommande Lloyd-ångare, som hade mån ga kolerasjuka ombord, anlöpte och begärde proviant samt medikamenter. Icke ett pulver lemnades den. Deremot blefvo de i Corfubefolkningens namn antydda att genast lemna redden och kanalen, ty i hamnen hade man alldeles ej låtit dem få tillträde. Kaptenen måste ge sig till tåls tills han kom till Albanien, hvarest han af de mohamedanska turkarneerhöll allt hvad grekerna, dessa fromma kristna, nekat honom. Nen också är turken en engel i hjertegodhet mot den grekiska racens förstenade och brutala egoism. Dessa döda på Delos och de arma, som af brist på medikamenter dogo på vägen från Corfu till Valona, äro de ej i sjelfva verket mördade? Samme korrespondent skildrar tillståndet på Joniska öarne sålunda: Sedan Jonierna blitvit sina egna herrar, ir främlingen så godt som fågeltri och bör ikta sig, ätven vid korta besök, att icke falla grekernas händer. Den grekiska kontinen