Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 1

—-Rej, min själ! yttrade de Puylaurens lifligt. Också tror jag ej att baron de Francheterre skall dröja att återkomma eller att underrätta mig om stället der han befinner sig. — Ah, ni tror att han ej skall dröja? ... — Jag vet ej, jag hoppas blott. I detta ögonblick inträdde vicomtens kammartjenare bärande på en silfverbricka några biscuiter och confiturer samt en butelj Anjouvin. — Bchagar ni att göra mig sällskap abbö? frågade de Puylaurens. — Gerna, svarade abbeen. Vicomten var nära att åter kalla betjenten för att tillsäga honom att intaga flera buteljer; men han erinrade sig att Boisrobert var allt för fin, för att låta fånga sig i denna grofva snara. Abbden å sin sida syntes ha anat Pupylaurens innersta tanka, ty han log med ett illparigt leende. Vicomtens öppna karakter tog dock snart öfverhanden öfver hans förställning. — Seså, abbe, yttrade han, det är omöjligt att icke kardinalen och ni sjelf veta hvar baronen blifvit af? — Det är likväl rena sanningen. — Hvad vet ni då? — Jag vet att han oförsigtigt inblandat sig i en viss affär, hvars resultat förblifvit otörklarligt. — Ni vill säga: oförklaradt? — Låt så vara, jag tvistar ej om ord.